Mentaliteten hos många kriminella om att de enda de kan vara, är "kriminella"?

[Johan Björnsson]

Jag höll på med en del dumma saker när jag var yngre, men det var innan jag var 20 år. Dock aldrig på ett sådant vis att jag identifierade mig som "kriminell". Jag blev dömd ett antal gånger för diverse saker, mestadels för att man hade nitat någon eller snott någon bil, men även för några enstaka grövre saker, men som vanligt i det här konstiga samhället så fick man ju aldrig några riktiga straff (nu hade jag i o f s bra advokater, samt var en hejare på att dupera domare och nämndemän, och en hejare på att hitta kryphål och blev därför friad ibland osv, men i alla fall).

Sedan blev man omkring 20 år och vuxen och tog tag i saker och ting, började plugga, fick seriösa förhållanden, och så gick livet vidare (bl a så kom ju ens politiska, sociala, och andliga medvetenhet också in i bilden) osv.

Men vad jag inte förstår är de som lever som (yrkes-)kriminella och som resonerar som följande f d (yrkes-)kriminella person beskriver hur man som (yrkes-)kriminell resonerar...

http://www.youtube.com/watch?v=yyFZG...eature=related

...nämligen att "man har inget alternativ"?



Man kan plugga. Man kan starta eget. Man kan i värsta fall ta ett helt vanligt hederligt knegarjobb på typ ICA.

Menar han att det är problem för en dömd person att få jobb? Inte kollar väl vanliga arbetsgivare upp varenda tingsrätt i landet, och ser ifall man är dömd, när man söker jobb i Sverige?

Diskutera gärna mera kring denna syn som man ofta stöter på hos yrkeskriminella. Jag personligen är helt övertygad om att det bara är en slags rationalisering/förenkling när folk säger så, istället för att säga inför andra att "jag anser mig vara förmer värd än att sitta i kassan på ICA, och jag vill kunna 'Jobba' (dvs göra kriminella grejer, luras, stjäla, genomföra bedrägeri, sälja svart, råna, baxa, whatever) bara några dagar i veckan, och lite när jag känner för det, och ändå ha 30 000 - 100 000 lax i månaden".

Det är alltså ett ödmjukhetsproblem många av dessa har inför sig själva?

[Dan B]

Menar han att det är problem för en dömd person att få jobb? Inte kollar väl vanliga arbetsgivare upp varenda tingsrätt i landet, och ser ifall man är dömd, när man söker jobb i Sverige?

Diskutera gärna mera kring denna syn som man ofta stöter på hos yrkeskriminella. Jag personligen är helt övertygad om att det bara är en slags rationalisering/förenkling när folk säger så, istället för att säga inför andra att "jag anser mig vara förmer värd än att sitta i kassan på ICA, och jag vill kunna 'Jobba' (dvs göra kriminella grejer, luras, stjäla, genomföra bedrägeri, sälja svart, råna, baxa, whatever) bara några dagar i veckan, och lite när jag känner för det, och ändå ha 30 000 - 100 000 lax i månaden".

Det är alltså ett ödmjukhetsproblem många av dessa har inför sig själva?

Jag kan inte annat än hålla med. Med detta sagt, är dock den nuvarande "kriminalvården" ett skämt. Den är varken straff, vård eller fostran utan endast förvaring.

Finge jag bestämma så skulle brottslingar få ett inte bara "kännbart" utan hårt och jobbigt straff. Hugga sten i Lappland med ett kedjegäng, med en isoleringscell stor som ett utedass för den som missköter sig, eller något i den vägen. Gärna med kroppsstraff som alternativ för mindre allvarliga brott eller vid misskötsamhet.

Men då ska straffet också anses sona brottet, vilket dagens löjliga straff av uppenbara skäl inte kan göra. När man suttit av sitt straff måste man aktivt lotsas ut i samhället igen. Man borde också tvingas arbeta av eventuella skulder innan man släpps ut, så att man inte släpps med skulder på hundratusentals kronor som är svåra att bli av med genom ett vanligt kneg.

Gör det kostsamt att begå brott, och enkelt och lönsamt att sköta sig. Piska och morot. Enkelt.

[svärdslag]

Att man gör skit i sin ungdom är egentligen inget märkligt, det är i tonåren man lär sig klara sig själv, lär sig moral och hur man ska bete sig. Om man gjort fel och vet att man gjort fel så lär man sig något från det.

Naturligtvis är det så. Har ibland själv tänkt när jag jobbat med något jag hatar och verkligen är trött på allting "fan, borde fan bli kriminell, jag klarar ju fan inte av att jobba med något ändå!". Dock skulle jag inte vara någon bra kriminell, är alldeles för snäll för det :p

[Hilding]

Menar han att det är problem för en dömd person att få jobb? Inte kollar väl vanliga arbetsgivare upp varenda tingsrätt i landet, och ser ifall man är dömd, när man söker jobb i Sverige?

Väldigt många begär utdrag ur belastningsregistret.

[Adoremus]

Det är väl ganska svårt att tvätta bort den kriminella stämpeln man en gång fått? Clark Olofsson är väl ett bra exempel på hur man ideligen återfaller. En väldigt trevlig grabb, som jag minns det under 60-talet, men som från början intalat sig "att han inte kunde göra någonting annat än att ha fuffens för sig".
Man måste vara väldigt stark för att dra sig ur den våldsspiral som ett kriminellt liv medför, många får liksom aldrig chansen att leva ett liv utanför murarna. Och vem vill ha kriminellt belastade på en arbetsplats? Hos vissa går ränderna aldrig ur...

[Yngling]

Är inte bara att börja jobba på ICA och sen är man inte längre kriminell, du måste skaffa nytt umgänge, byta livsstil starta ett nytt liv osv. Det är nog en ganska stor omväxling att gå från yrkeskriminell till en hederlig medborgare. Man måste vilja det och få hjälp så man kan skapa sig förutsättningarna.

[Gautthiod]

Det rent filosofiska som jag tror Björnsson är ute efter här är ju beskrivet av många "existensialister" (Sartre, Nietzche m. fl.), nämligen det att man ser sig som kugge i ett maskineri. Detta är också karakteristiskt för den "memfitiska" andan som präglar större delen av vårt moderna Väst.

[Ice Nine kills]

Många s.k yrkeskriminella har dessutom bokstavskombinationer som ADHD o dylikt vilket gör att de har lätt för att hamna i konflikter med omgivningen och rättsapparaten. Kanske därför de upplever sig som de är födda kriminella? Dessutom: det lönar sig inte att vara hederlig i dagens Sverige. Brott däremot lönar sig rejält.

[Sibbe]

Mantrat "Jag har inget alternativ" har de flesta fått till sig från media och andra som ett sätt att förringa ansvaret man har över sina handlingar och sitt liv. Jag undrar om en person som påstår sig inte ha något alternativ exempelvis blev tvingad att slå någon på käften? Fast då har man också ett alternativ... Hur jag än vrider och vänder på det så har man ALLTID ett alternativ! I vissa fall krävs det bara mer ansträngning för att nå dit. Tyvärr är den uppväxande generationen väldigt lat och ansvarslös och då är det lätt att identifiera sig som kriminell och lägga ansvaret på den psykodynamiska delen av samhället, samt den påstådda (amerikaniserade) illusionen om att din adress spelar roll när du söker jobb.

Förutom ovanstående så har många problematiken ADHD och ibland andra personlighetsstörningar som inte gör det lättare för dem att kunna/vilja ta ett ansvar för sig själva. Om man har sociala problem, låg social kompetens osv, kan det kännas svårt eller omöjligt att fungera i normala situationer medan det är ett accepterat sätt att vara på i "den undre världen". Detta kan avhjälpas ganska enkelt med KBT, men används som ursäkt att vara ansvarslös istället.


Avslutningsvis vill jag belysa hur ungdomssynder kan straffa dig som vuxen.
1. Finns domarna fortfarande i belastningsregistret och en arbetsgivare begär ett utdrag finns det där svart på vitt.
2. Har du suttit på anstalt som tonåring riskerar du att ha blivit institutionsskadad eller skaffat dig en enorm känsla av att vara sviken av vuxenvärlden. Om du inte får behandling för detta kan du utveckla en infantil ovilja och motstånd till att växa upp och ta ansvar, alternativt få svårt att motivera dig till att vara en del av samhället.
3. Socialtjänsterna i landet brukar följa upp straffade ungdomar med diverse insatser och beroende på handläggare, kommun och behandlare kan det bli svårt att komma vidare om de inte vill se att du kan förändras. Ett problem som de flesta "vanliga" människor inte har.

Det kräver mer av dig som person att göra dig kvitt ett kriminellt förflutet än att fortsätta på en laglydigt bana.

[Johan Björnsson]

Det rent filosofiska som jag tror Björnsson är ute efter här är ju beskrivet av många "existensialister" (Sartre, Nietzche m. fl.), nämligen det att man ser sig som kugge i ett maskineri. Detta är också karakteristiskt för den "memfitiska" andan som präglar större delen av vårt moderna Väst.

Intressant. Kan du vidareutveckla det där?

Ser den kriminelle sig som en kugge i maskineriet? Eller menar du den som arbetar och gör rätt för sig?

[Gautthiod]

Att båda gör det, att det är "zeitgeist". Man gör sina timmar på sitt meningslösa jobb, går hem och skiter i alla andra. Nu ska poängteras att det naturligtvis är jävligt mycket bättre att gå till jobbet och göra rätt för sig än att vara en niding. Tidsandan är dock densamme, och har så varit ett tag nu. Grundfilosofin bakom både den kriminelle och proletären är likartad: var en kugge, du kan inte förändra någonting, livet är meningslöst och oheligt.

Sartre beskrev den mänskliga tillvaron som varat-för-sig men att de flesta människor väljer att göra sig till ting (varat-i-sig). Det är samma tema som Nietzsche berör i sina tankar om den sista människan kontra övermänniskan.

Det är också skillnaden mellan memfitiskt tankegods och faustiskt.