Muhamedanerne, Utdrag från: Den Kristna Kyrkans Historia af Frdrik Hammerich, 1878.

[Drosboe]

Utdrag från: Den Kristna Kyrkans Historia af Frederik Hammerich, 1878.

Muhamedanerne
Efter Gregorius den stores menniskoålder följer Muhhameds,
och medan kristendomen segrar öfver hededomen, väsentligen
genom andens makt, hotas den af ny falsk judendoms svärd.
Asien kom i rörelse i det sjunde århundradet, först perserne,
som kejsar Heraklios dock trängde tillbaka, sedan araberne.
Araben är judens vilde halvbroder, i hans land möttes från ur-
minnes tid judendom, kristendom och allt slags hedendom; der
lågo de och jäste tillsammans och bildade sällsama mellan-
former.
Abul Kasem Muhamed (den prisade) var som en äkta
öknes son uppfostrad på kamelen; intagande, verdsklok, med
en okuflig handlingskraft förenade han lyftning i tanken, poe-
tisk ande och det kallaste förstånd, lika klart som flackt. Som
prest, profet och konung, i en person, med svärdet i sin hand,
blef han han herrens demoniska motbild. Han gaf i sin Koran en
ny tro från ökenlandet, en försinligad judendom, en köttlighetens
och förståndens tro, full av Tusen och en natts vidunderliga
diktning. Den ende Gud som han förkunnade är godtycklig-
heten sjelf, mer än någon österlänsk våldherskare, allt evigt
förutbestämt; Muhamed är Guds profet, "alla profeters in-
segel" Från Ibraim (Abraham) har han hemtalat omskärelsen.
Han erkänner Jisa (Jesus) som en Profet, hvilken blott sken-
bart, icke verkligt blef korsfäst och dog; vid dagaranas ände skall
denne Jisa komma igen som den sista kalifen, ett vittne både
mot kristne och judar, övervinna Antikrist och genomföra islam.
Ingen känsla för friheten, personligheten, intet spår af, att
menniskan är skapad efter Guds beläte, att Gud är kärleken;
idel goda gerningar, intet syndmedvetade, ingen ånger, ingen
försoning. Sträng träldom under en gudstjenst med föreskrifvna
böner, fasta och reningar, enklare än hos någon puritan; men ett
lif och ett hopp, som adla köttets mest brinnade lustar. Var
än rabbinens paradis fullt af köttlighet, hvad är dock det emot
Muhameds ? Hurier i haremet der uppe, mellan palmer och
svala sorlande källor och qvinnor i det här nere, ju flere desto
bättre: i paradiset 72 för varje troende! Det är likväl något
nytt på sitt vis storartat i denna lifsåskådning, der liksom
i en saga det djuriska och menskliga betrakandet af allt
hopröres; och der är något, som riktigt egnar sig för en öster-
ländning. Ro och hvila, still tankar, undergifvenhet under det
oundvikliga ödet; å andra sidan uppenbarelser och syner, en sa-
lighet, som verkar som ett rus, så att den troende väl kan und-
vara vinets, särdeles om ha tuggar opium.
Österländningen reste sig ur dvalan; svärmade för detta
paradis utbredde han sin tro med svärdet. "Kämpa, paradis,
kämpa!" var Kaleds, "Guds svärd", härskri. Helvetet, hette
det, brinner för den flyende, men den, hvars fötter blefvo dam-
ninga i herrens krig, skall på dommens dag vara längre bort från
pinan än den väg, som den snabbaste ryttare kan rida på tusen
år. En hjelte blödande sår doftar i paradiset som doftet af
moskus". Midt under slaget ropade en härförare: "De svartögda
hurierna se ned på eder! Visade sig en af dem i verden, skulle
alla dö av af kärlek. Jag ser i hennes hand halsduken af grönt
silke och de dybara stenarna i hufvan; hon ropar till mig: kom
snart, hvad jag älskar dig!" Först hade blott dunkla rykten
om den nye profeten hunnit till kritenheten, men med ens
brusade det upp der borta som en sandstorm från öknen.
'Muhamedanerna voro oemotståndliga genom sitt falska evig-
hetshopp, kristendomen deremot hade nästan förlorat det sanna.
Vi känna det ömkliga förfallet inom kyrkan, sönderspittringen i
partier och folkstammar, som hatade hvarandra in i döden (tidr.
3, st 14 ochh 19), och medan den muhamedanska köttligheten
ingaf mod, kunde den kristna askesen icke annat än försvaga.
Gripa till svärdet, kämpa för tron: de tankarna äro hemma hos
goten, hos grekerna finnes icke ens ett spår af dem; korset
höjdes, men ingen ställde sig omkring det till värn. I med-
vetandet af sina synder betraktade de anfallet såsom ett straff
från Gud, "han är emot oss!" ljöd det i leden. Sålunda öpp-
nade den ena fasta staden efter den andra skamligt sina portar
för fienden, och blott från Jerusalem murar kämpade det
tappert, ehuru utan framgång. På en kamel, med en vatten-
flaska och matpåse liksom beduinen, höll Omar (år637) sitt intåg
i den heliga staden, der kejsar Heraklios få år förut efter en
seger öfver perserne bar det återfunna rätta korset upp på Gol-
gata och smyckade Grafkyrkan med silke och guld. Monofysiter
och nestorianer mottogo hellre muhamedanen än en kristen, som
talade anorlunda än de om Kristo' person, ja, de hjälpe honom
mot katolikerna. Ingen martyr, ingen hjeltebragd, den skänd-
ligaste underkastelse!
Litet efter 711, således inom mindre än hundra år, voro
främre Asien, hela norra Afrika och Spaninen till Astu-
riska bergen i sarcenernas våld; judar hade varit deras väg-
visare. De hunno jemt så långt mott norr som de sista verk-
ningarna af samumvinden, ty äfven södra Italien blef intaget.
Martinus' af Tours (Caesardunum) helgonskrin lockade med sina
dyrbarheter; då fylkade rikshofmästaren Karl Martel äfvensom
åtskilliga jerklädda biskopar frankernas härar omkring ori-
flammen; slaget stod vid Poities (Pictavium, år 732) och hejdade
saracenernas framgång; sedemera kastade Karl den store dem
tillbaka från Spanska mark öfver Ebro. De hade mött den
vestra kyrkans nya styrka, de gotiska folken, och dessas första
bragd var att värja henne.
Muhamedanerna blefvo omilda herrar, halfmånen undan-
trängde korset, och de rasade mot munkarna, "det rakade satans-
ynglet"; de kristne fingo icke hafva några klockor, måste er-
lägga tunga skatter, lida spe och hån, fingo icke bära turban
eller vapen, icke rida på vackra hästar. Höllo de sig emellertid
stilla utan att göra proselyter, blefvo de tålda; muhamedanen
bär en viss aktning både för dem och judarne, han kallar begge
för "skriftfolken".
Men huru många millioner i de underkufvade landen läto
icke locka sig över till islam! Säden här nero var sådd på
den grunda jorden, det blef blott allt för veterligt. I Asien
gick det drägligast; mindre kristna samfund ha dock bibehållit
sig der intill våra dagar, katoliker, monofysiter och nestorianer.
I norra Afrika hos punerne deremot, som en gång räknade 600
biskopar, var kristendomen efter två menniskoåldrar liksom bort-
blåst;'i det elfte århundradet kunde icke tre biskopar uppletas.
När morerne nu plågas af sjukdomar, åkalla de "den store
kristne"(Augustinus); det är det sista minnet af honom hos
folket i hans fädernesland. En sak kan vid sidan af det djupa
andliga fallet icke lemnas ur betraktande, när vi skola förklara
en slikt sällsamhet. Syrer och puner äro semiter, arabernes
bröder, det är en naturlig slägtskap mellan dem i hela tänke-
sättet, och då förbindelsen med Europa afskars, då alldeles
vilda stammar från öknen hotade med öfversvämning, kastade
sig punerne i brödernes armar. I vanrykte stodo de redan i
forntiden. Salvianus kallar dem drinkare, falska, giriga, förfär-
ligt okyska menniskor; ja, han stämplar dem som gudlösa. Trots
dessa förklaringsgrunder blir en så plötslig undergång af kristen-
domen, jemförd med dess tidigare blomstring, i alla fall en gåta.
Hvilken skugga faller icke derifrån tillbaka på fornkyrkan!
Det har varit Muhameds kall att uppenbara straffdomen öfver
ett fallet slägte och skaffa kristenheten den andliga fiende, af
hvilken den var i så stort behof, men tillika att sätta en dam mot
den vildaste hedendomen, alltguderiet (panteismen) i Asien, fe-
tisjdyrkandet i Afrika. Hans lära gör ett flygtigt andligt intryck
på råa folk och öfverlemmar dem sedan åt deras lustar. Araben
sjelf var med ens uppryckt ur sitt långa drömlif. Landen blomst-
rade upp, sagor gingo från mun till mun, skalder sjöngo, konst-
närer uppförde bygnader underbara som feslott, ridderligheten
var beslägtad med den europiska; till och med en morisk
vetenskap bildade sig, i märkligt förhållande till judar och
kristna syrer: matematik, algebra, aristotelisk filosofi, läkarkonst,
hexkonst, guldmakeri och stjerntyderi. Stränga siffror och skarpa
tankar vid sidan af trolleriet voro drifkraften, och hvad araben
grundade på blef ingalunda främmande för kristenheten, det
skola vi få se.
Det hela prålade dock mera som en praktblomma från det
heta bältet, än det doftande. Och snart var blomstringtiden förbi,
den förbrukade ofantliga krafter, araben var utmattad och för-
sjönk åter i dvala; sedan kom turken."och der han sätter sin
fot, växer intet gräs". Anden från österlanden har ingen verk-
lig framtid.
Kristenheten hade förlorat nästan allt i Asien och Afrika;
desto mera var den hänvisad till europa. I de solljusa landen
omkring Medelhavet, der herren och hans apostlar, Origenas,
Atanasios och Gregorierne, Tertullianus och Augustinus lefde
och verkade, der var nu andens ljusstake bortflyttad. Men mot
norden rör sig ett lif på djupet, i skogarna börjar luften
spela in, kyrko och kloster resa sig, och alla fredens konster
trifvas i deras hägn.
Källa;
Muhamed hos E. Rénan, Études d'histoire réligiuse (7édit. 1864).-
M. Amari. Storia dei musumani in Sicllia (1854-69).

Amen.