Grindabud! Grindabud!
Man brukar säga att det finns tre slags hårda roddturer på Färöarna: efter doktorn, efter barnmorskan och den roddtur som förföljer grind Grindvalsjakten är blodig, fascinerande och kontroversiell. Den har pågått i många århundraden och utförs fortfarande efter ett mycket gammalt regelsystem.
Troligtvis inledde vikingarna grindvalsjakten redan på 800 eller 900-talet. En av reglerna i fårbrevet på 1200-talet gäller grindval. Statistik finns faktiskt på vart enda grindadráp allt sedan året 1584.
Att grindvalsjakten är förenat med djupa känslor hos färingarna är det nog ingen som helst tvekan om. Färingen är en ytterst lugn och behärskad person i vanliga fall men kommer Greenpeace eller dansk dubbelmoral angående grindvalsjakten på tal kan han bli okontrollerat ilsken. Ljuder grindabod över öarna så går det knappt att tala med honom. Författaren Jorgen Frantz Jacobsen kallar det här beteendet för en åndelos hastpsykose och beskriver hur männen mitt under högmässan kan slå ihop psalmboken och rusa mot kyrkporten. Jacobsen berättar vidare att det har hänt att män satt igång båtmotorn utan att först ha dragit upp ankaret, så att båten sedan farit runt i ring som en galen ko i sitt rep. Det berättar kanske en del om denna genetiska psykos.
Grindvalen är en liten tandval som lever i flockar på 20-2000 djur. Hanen blir cirka sju meter och honan cirka fyra meter lång. Grindvalen lever på små bläckfiskar och jagas hela året men främst under juli och augusti då vädret oftast är gynnsammast på Färöarna. Förr i tiden sa man att grinden gick efter hödoften.
En flock grindvalar heter på färöiska grind och när någon från land eller hav upptäcker flocken ropas grindabod som upprepas av alla som hör det. Idag används naturligtvis radio och andra kommunikationer men tidigare använde man sig av roende och springande budbärare, eldar eller flaggor. Danskan Grete Gravesen berättar i sin bok Läkarhustru på farornas ö att befolkningen även bredde ut lakan på förutbestämda platser för att meddela sig med de andra bygderna.
Högsta myndighet i ett grindadráp är det färöiska landstyret men i praktiken är det de lokala grindförmännen och den högsta polismyndigheten, sysselmanden, som leder jakten. Grindförmännen leder indrivningen och sysselmanden sköter fördelningen. Jaktredskapen utgörs av en kraftig grindkniv, ett valspjut (hvalvákn) och en huggkrok (sóknarongul) med lina.
Vid grindabod skyndar sig alla männen ner till hamnen och till sina båtar. Om de kan räkna till tio fenor ovanför vattenytan så kan de lugnt räkna med omkring hundra grindvalar under ytan. Indrivningen går till så att grinden sakta och försiktigt drivs in mot någon lämplig bukt eller fjord.
Valarna drivs in på allt grundare vatten och när de får bottenkänning så utbryter oro i grinden. De inser plötsligt att de är instängda i fjorden med alla färöbåtarna i en halvcirkel mot havet. Nu kommer det mest kritiska momentet i hela grindvalsjakten, jaktledaren ska ta sig fram till den sista valen i flocken:
... mannen reste sig i båten, gick fram i stäven, drev ner spjutet och träffade den bakersta valen. Djuret gjorde ett våldsamt kast med stjärten, dök och sam med blodet forsande efter sig tvärsigenom flocken. Då greps hela grinden av panik och störtade med rasande fart in i bukten! (Hedin Brú Fattigmansheder)
Ett fruktansvärt oväsen utbryter bland båtar och valar. Männen vräker medhavda kaststenar i vattnet, de vrålar och skriker, slår med årorna mot vattenytan. Allt för att förstärka den panik som utbrutit i flocken. Grindvalarna känner blodlukten sprida sig och alla sätter plötsligt iväg efter den stuckne valen rakt in mot stranden. Grinden kan vid vissa tillfällen dra med sig en så pass stor vattenvåg att valarna slutligen hamnar långt upp på torra land innan de hejdas.
Det är nu den blodiga och kontroversiella slakten börjar. Männen på stranden vadar ut och möter grinden, beväpnade med kniv och huggkrok. För nu ska de skera á háls.
Strax bakom andningshålet sätter grinddräparen ner sin kniv och gör ett djupt jack medan någon annan man håller i huggkroken med repet som fästats i valen. Så skär grinddräparen av ryggmärgen på valen. Snart är hela viken ett kokande blodigt hav. De svarta spolformade grindvalarna kämpar för sina liv och kan med kraftiga stjärtar slå männens båtar till flisor. Det är alltså en mycket riskabel jakt, men ändå är det sällan som ett grindadráp kostar människoliv. Ett av undantagen var den 13 februari 1915 då två båtar kantrade i Sandvík på norra Suduroy och 14 unga män dog.
När slakten är över ligger alla grindvalar döda och uppsläpade på stranden bredvid det blodröda havet. Det är denna syn som har upprört djur- och naturvänner i våra dagar, men färingarna försvarar sig ihärdigt och hänvisar till den svenska älgjakten eller den danska grisslakten.
Sysselmanden sätter nu vakter vid de döda grindvalarna och börjar värdera valarna tillsammans med värderingsmännen. Valarna värderas i gyllin och skinn. Ett gyllin är 20 skinn och ett skinn motsvarar omkring 50 kilo kött och 25 kilo späck. Fördelningen tillgår så att den båt som först såg grinden (finningarbáturin) får ett extra tillskott och pengar till att reparera skador på båtarna tas in genom auktion på kött. Resten av valarna delas upp mellan deltagarna i grindvalsjakten.
Den bästa fångstplatsen anses vara Midvágur på ön Vágar. Det bästa grindår man vet om, verkar ha infallit under vårt eget sekel. 1941 fångade man hela 21 grindar med sammanlagt 4214 grindvalar. Köttet är mycket välsmakande och påminner en del om kalvkött. Späcket däremot är säkert nyttigt men smakar i gengäld inte särskilt gott för den ovane. Idag har inte grindvalsjakten samma ekonomiska betydelse och den är samtidigt omgärdad av nya tiders restriktioner.
Bilden av delfinliknande djur som badar i sitt eget blod har blivit för mycket för den omgivande världen, trots att färingarnas jakt är en del av landets kultur och har pågått på samma sätt sedan urminnes tider. Men själva grindvalsslakten är emellertid ingen utdragen historia som många tror. Den går mycket snabbt. Liv Kjorsvik Schei och Gunnie Moberg beskriver i sin bok The Faroe Islands(1991) ett grindadráp i Fámjin på Suduroy där 90 grindvalar avlivades under loppet av tio minuter.
Men kritiken av den blodiga slakten är ändå en av de mest känsliga frågorna på Färöarna. Danska fotografer sägs ha fått sina filmer utdragna ur kamerorna av uppretade färingar. Det här är vår egen grisslakt! Slakta era gödsvin i sjön så får ni se hur blodigt det kan bli!, muttrar färingen innan han går till den lokala dansstugan och dansar sin grindadans, den färöiska kedjedansen, som han troget gjort allt sedan medeltiden.
Bokmärken