"Ensamkommande flyktingbarn" är en, psykologiskt betraktat, så pass briljant formulering att man blir fan orolig. Det måste vara diamantringen i den politiskt korrekta vokabulären.
Ordet "ensam" är ett grymt ord för en svensk: det hugger rakt i hjärtat. Valet av presens particip i "kommande" ger en känsla av process -- precis som valet av "åldrande befolkning" i propagandan för att normalisera vår utrotning -- en känsla av process, tillika irreversibilitet.
"Flyktingbarn" är ett hårt öde. Kan det bli hårdare?
Kombinationen "ensamkommande flyktingbarn" blir, inalles, ett psykologiskt massförstörelsevapen.
En slägga som krossar varje person som inte är psykopat och har förmåga till empati.
Att missbruka en formulering på detta vis vittar om en sjuklighet, en psykopati hos överheten som egentligen är bortom föreställningsförmågan, åtminstone för varje person som har förmåga till empati.
Presens particip är kognitivt viktigt: En person som arbetar med att komma till rätta med någon av sina personlighetsdefekter måste arbeta upp ett hjärnspår som ger en skapande process "jag blir alltjämt bättre på att komma ut i löprundan" är den korrekta versionen, om man vill arbeta med sin disciplin att komma ut och jogga, även om man hatar det.
Att säga "Idag SKALL jag INTE lata mig" föder det hjärnspår som hatar att träna, för det tenderar att mentalt bli "Idag SKALL jag inte LATA mig" , ... "Idag skall jag inte LATA mig", ... "Idag SKALL jag (inte) LATA MIG ..."



Svara med citat





Bokmärken