Skaffa barn som ensamstående?

[Ahnenerbe]

Vad anser ni om att som ensamstående skaffa sig barn?
Jag har kommit till insikt att ingen man jag träffat har samma värderingar och mål som jag själv och har därför inte velat ge mig hän åt barnavel och familjebildning.

Självfallet vänder jag mig icke till en spermabank där vilket skit som helst har hamnat i plastmuggen utan den jag skaffar barn med måste ju ha de egenskaper jag eftersträvar i barnen.

Konstig fråga kanske, men jag är snart 30-år och känner att jag vill ha barn, både för mig själv och för mitt folk.
Är det helt börtistöll att skaffa barn med någon då man inte bor ihop? Vad säger ni?


Tick tock! snooze!

[tolerant]

Det går bort, barn behöver en mamma och en pappa. Du letar bland fel sort män, helt enkelt.

[Donau]

Ja du.. Jag tycker det är egoistiskt och onaturligt. Jag tror att ett barn mår bäst av att ha en mamma och en pappa. Ibland händer såklart tragiska saker så att ett barn blir tvungen att växa upp bara med en förälder eller helt utan men det är verkligen inget man ska sträva efter! Alla borde istället sträva efter att hitta en partner, bilda familj och uppfostra barnen till goda individer. Sen att det inte skulle finnas någon som passar dig tror jag inte det minsta på. Det finns någon för alla.

Att leta efter någon som man enbart ska skaffa barn med och sen inte ha någon mer kontakt med verkar oerhört kärlekslöst och får man fråga vilka egenskaper du vill se i dina barn egentligen? En man som går med på att bara skaffa barn med dig och sedan inte ha något mer med varken dig eller barnet att göra är för mig inte en person med goda egenskaper.

[Kristofer]

Kan det kanske vara så att du faller för "falska män", dvs. män som till ytan sett är "tuffa", men som är helt odrägliga att leva med, och som inte är män nog att kunna ta hand om sin familj?

Om inte så har jag nästan lite svårt att förstå vad du menar med att du inte hittar någon som har "samma värderingar och mål". Ställer du ouppnåeligt höga krav?

Jag kan i viss mån förstå de som i mer eller mindre ren desperation väljer att skaffa barn som ensamstående. Om en tjej verkligen inte hittat någon duglig kille så är det förståeligt. Fast handlar det mer om att tjejen ifråga helt enkelt känner sig mer nöjd med att vara ensamstående så tycker jag inte att det vore en särskilt bra idé att skaffa barn på egen hand. Det man bör sträva efter är en familj. I vissa fall skiter sig familjebildningen senare, men det är en annan sak, och ett annat problem i dagens överdrivet egoistiska samhälle.

[Napola]

Tycker inte att det är en konstig fråga! Det finns olika möjligheter till dig. Och det är du som bestämmer! Jag berättar gärna mer om du vill...

[GB-Jansson]

Konstig fråga kanske, men jag är snart 30-år och känner att jag vill ha barn, både för mig själv och för mitt folk.
Är det helt börtistöll att skaffa barn med någon då man inte bor ihop? Vad säger ni?


Tick tock! snooze!

Känner faktiskt till ett fall där din beskrivna önskan blev till verklighet.
-Hon ville ha barn, men inte karl. Vad gör hon?
-Jo, hon flirtar in sig hos en duglig man och har kul en kväll.
-Hon kör med falsk försäkran om att hon är skyddad.
-Hon blir gravid och mannen icke mer önskvärd.
-Hon får sin önskan uppfylld, plus 18 års underhåll.

Taktiskt fulländat, men inte riktigt fair play!

[Övralid]

Känner faktiskt till ett fall där din beskrivna önskan blev till verklighet.
-Hon ville ha barn, men inte karl. Vad gör hon?
-Jo, hon flirtar in sig hos en duglig man och har kul en kväll.
-Hon kör med falsk försäkran om att hon är skyddad.
-Hon blir gravid och mannen icke mer önskvärd.
-Hon får sin önskan uppfylld, plus 18 års underhåll.

Taktiskt fulländat, men inte riktigt fair play!

Hon var väl smart och anmälde snubben för våldtäkt också?

Nej, åter till ordnung.
Trådskaparen är ju inte unik på något vis.
Sådant här beteende har jag stött på för länge sedan.
Det hänger såklart ihop med kvinnans "frigörelse" och den totala normupplösning som följt på socialisternas lyckade avkristning av vårt land.

Men om mannen ifråga är införstådd och beredd att ta ansvar för barnets uppfostran samt ekonomi så är det väl bara att acceptera.

[LaDecima]

Ett barn behöver en mor och en far och ett tryggt hem i kärnfamiljen anser jag, så nej, jag ogillar det.

[samlare]

Det bästa alternativet är givetvis att finna någon att bilda familj med. Både för barnens skull men även för (i det här fallet) moderns skull.

Genom historien har många barn vuxit upp utan pappa pga krig och annat elände. Det går att ge barnen lämpliga manliga förebilder som exempelvis morbror, farbror, morfar etc.
Det största moraliska dilemmat i det här fallet är att barnets far defacto lever och nekas rätten till sin far.

Ett annat bekymmer är att för dig som förälder är det slitsamt att uppfostra barnet/barnen själv.
Jag har själv barn och vet hur krävande det kan vara ibland och då är det skönt att man är två.

Men - om alternativet står mellan att en fullt frisk germansk kvinna skaffar barn själv eller att hon avstår från att skaffa barn - då är det enda rätta alternativet för henne att skaffa barn själv.

[stefan1]

Lite blandat om vad jag tycker om barn i olika konstellationer:

Personligen skulle jag inte tänka mig att skaffa barn som ensamstående.
Jag skulle inte ens komma på idén. För mig är barn delad och dubbel glädje och inte en sak bland andra för att tillfredställa en individ.

Jag vet en tjej som hade en långvarigt förhållande och så tog det slut. Hon hade blivit lite till åren kommen och den biologiska klockan tickade på och hade inte så många år på sig att skaffa barn.
Hon såg bra ut och borde inte ha haft några som helst problem att skaffa kille och bildat familj som vem som helst,
men jag vet inte riktigt hur hon tänkte för att,
om började prata om att adoptera.
Jag avfärdade det hela med att det är nog bättre att kunna skaffa egna barn.
Efter många om och men så träffade hon en kille och verkade nöjd med det.
Nu träffar jag inte henne längre och vet inte hur det har gått, men kan ju bara hoppas på att de fick barn också. Egna och inte andras barn från andra sidan jordklotet.

När jag hör om ensamstående som vill skaffa barn så tänker jag egentligen mest på homosexuella som inte kan få barn.

Egentligen tycker jag at idén med att par som är barnlösa adopterar barn från fjärran är knäpp och bara en frågan om att tjäna pengar.
Att tjäna pengar på en sådan här businness var alfdrig aktuell på den tid då barn från närområdet adopterade till svenska familjer.
Det kan jag inte heller se något fel med.

Om en människa av olika anledningar lever ensam så kan jag inte förstå att den skulle ha rätt til att leva med en annan persons barn.

[ProudToBeWhite]

Om man skaffar barn och är ensamstående men ändå pappan finns där för barnet hela tiden så tycker jag inte att det är fel.

Men självklart är det bättre att skaffa barn ihop med någon man älskar och lever ihop med. Fast det finns inget som säger att det är sämre att vara ensamstående. I vissa fall kan det vara bättre, om tex föräldrarna bråkar mycket osv. Man får alltid se till barnets bästa.

[axel]

Att skaffa barn som ensamstående är ingen dans på rosor varken för den ensamme föräldern eller för barnet.
Självklart är chansen att avkomman får en bra uppväxt större om båda föräldrarna är delaktiga i uppväxten.
Dock är vi i en situation där det föds för få svenska barn i samhället och varje ytterligare tillskott borde vara av godo trots allt.

Naturligtvis borde man i ditt läge verkligen försöka hitta en man som passar in i din världsbild, han finns det lovar jag bara dina krav inte är omöjliga att motsvara.

[H.Tyler]

Jag blir faktiskt också lite nyfiken på vad "samma värderingar och mål" innebär i praktiken. Du har inte lust att utveckla?

Måste säga att det låter ju lite märkligt att du vid, som du säger, snart 30 års ålder inte lyckats hitta någon lirare som kan axla manteln som familjeförsörjare. Detta problem är väl i.o.f.s. relativt utbrett i samhället, men man tycker ju att det borde finnas någon.

Som kuriosa kan nämnas att en god vän till mig, ej vit, ej uppväxt i Sverige, faktiskt uttryckte sig något generaliserande på detta vis: "Kolla på dina landsmän, de är som bögar, de vill inte ha en "wife" och de vill inte skaffa barn."

Detta, bör tilläggas, är även en ganska utbredd uppfattning bland många av hans etniska fränder. Tyvärr.

Låt oss hoppas att min gode vän inte har alltför rätt i sin uppfattning.

För då är det fan dags för vita män att ta sig i kragen.

[AconitumBellis]

Som kuriosa kan nämnas att en god vän till mig, ej vit, ej uppväxt i Sverige, faktiskt uttryckte sig något generaliserande på detta vis: "Kolla på dina landsmän, de är som bögar, de vill inte ha en "wife" och de vill inte skaffa barn."

Detta, bör tilläggas, är även en ganska utbredd uppfattning bland många av hans etniska fränder. Tyvärr.

Låt oss hoppas att min gode vän inte har alltför rätt i sin uppfattning.

För då är det fan dags för vita män att ta sig i kragen.

Intressant synvinkel du skriver för "vita män", vilken färg är du själv?

Och bland den sorts svenska män din mörka vän kunnat komma tillräckligt nära på livet, för att kunna göra sin generalisering, är jag inte förvånad över uppfattningen som ledde till generaliseringen.

Och du som svensk man, bör vel ha berättat för homom att det finns många svenska män, som vill gifta sig och skaffa många barn, men av många skäl är ointresserade av att tala om privatlivet med främmande mörka män.

Angående trådens ämne så kan jag bara säga, barnen har precis lika stort behov av sin far som sin mor, lär känna dig själv dag som natt, tills du finner det du vill ha. Det finns hundratusentals underbara människor att välja mellan, se till att ta reda på vad du vill ha, genom att ta reda på vad du inte vill ha. Lycka till!
Passande citat;
Jag söker inte, jag finner // Pablo Picasso

[H.Tyler]

Intressant synvinkel du skriver för "vita män", vilken färg är du själv?

Ja kära du. Sist jag såg mig i spegeln var jag vit. Tror inte mina yttre rasliga attribut har ändrats särskilt mycket sedan dess.

Resten av ditt inlägg besvarar jag senare ikväll om tiden räcker till.

MVH