Medan det stämmer att vi har allvarliga etniska konflikter som ständigt trappas upp mellan invandrare och svenskar, är det på samma gång farligt att analysera samhällslivet undantagsvis utifrån en sådan dikotomi. Den klumpar ihop alla svenskar till en grupp och förutsätter automatiskt att invandrarna, d.v.s. den motsatta gruppen, är orsaken till alla våra problem. En mer realistisk tolkning är att vi har stora problem inom den svenska gruppen också, främst vad gäller välfärdsproblem och sjunkande intelligens och kreativitet bland de yngre generationerna. Medan jag är orolig över den mångkulturella problematiken i Sverige, som avspeglar större problem i Väst över huvud taget, bör vi alltid börja med att rannsaka oss själva och se vad det kan vara för fel på oss. Hur dumma och godtrogna var vi som trodde att folkhem och världshem skulle fungera lika bra? Dessa fel kommer nämligen aldrig att tas upp om vi börjar med att peka på någon extern kraft, som t.ex. invandring.
Med det sagt, tror jag inte att det primära problemet är huruvida invandrare i Sverige i stor utsträckning har tillgång till vapen eller inte. Lösningen skulle inte ligga i att svenskarna rustade upp för något "raskrig", även om jag skulle stödja mer liberala vapenlagar i allmänhet för självförsvar, men det är en annan fråga. Problemet med pluralismen i Sverige kommer inte att lösas genom våld eller väpnad konflikt. Det kommer snarare att trappa upp problemen och göra människor ännu mer blinda inför grundproblemet: Flera värdesystem och flera kulturer kan inte samexistera fredligt inom samma nation. Det har aldrig fungerat och chansen är ypperligt liten att det någonsin kommer att fungera. Svenskar slits än så länge mellan att lyssna på systemet som erbjuder dem bröd och cirkus, och på verkligheten som säger dem att så kallad månkultur inte fungerar som det var tänkt. Det handlar i grund och botten om kognitiv dissonans; människors världsbild kränks av verkligheten, och tyvärr är de mer benägna att hålla fast vid falska principer än att revidera sin ståndpunkt.
Jag hör inte till de som tror att svenskarna är på väg att dö ut eller att muslimer kommer att ta över Sverige år 2050. En mer realistisk teori är att vi kommer att bli etnisk minoritet tillsammans med en mängd andra folkgrupper, och att vi tillsammans kommer att utgöra en rotlös grå massa, vars "kultur" består av arbete och underhållningsindustri. Medan det finns en imperialistisk dimension till radikala religiösa trosföreställning i Mellanöstern och en etnisk medvetenhet hos många andra invandrargrupper i Sverige, tynar denna radikalism sakta bort bland det som dessa grupper huvudsakligen är här för: Välfärd. Bevis för detta ser vi bland annat just nu på Island, där den ekonomiska nergången har gjort att en stor mängd invandrare valfritt har flyttat hem till sitt hemland igen. Det är egentligen inte så konstigt: Bor du i ett land som präglas av krig, svält, fattigdom, politisk och ekonomisk korruption, och låg materiell standard, blir det attraktivt att flytta till ett land där omständigheterna är de motsatta, och du till på köpet kan njuta av den nya livsstilen utan att ens behöva arbeta för den.
Vi löser pluralismens problem genom att avveckla det som gör vårt land till en attraktiv plats för parasitism. Detta kräver inte att vi motiverar polis och militär (kom ihåg att bakom varje polisuniform och militäruniform döljer sig en helt vanlig Svensson) till att rensa ut i gettona för dyra skattepengar, eller att svenskar beväpnar sig för att skjuta ner första bästa turk som råkar hosta på bussen. Det kräver endast att vi reducerar välfärdsapparatens funktion och betydelse i samhället, och att vi samtidigt stärker den kulturella gemenskapen bland svenskar.
Det senare kommer delvis att bli en automatisk produkt av det förstnämnda; ju mer vi beroende vi är av våra medmänniskor, desto större social kontakt får vi med dem. Givetvis hade det bästa alternativet varit ett folk som röstat på partier som vill avskaffa pluralismen helt och hållet, men eftersom den genomsnittlige röstaren knappast är utbildad inom politik och heller inte vill riskera att uppfattas som radikal bland vänner och arbetskamrater, lär vi få dras med det pluralistiska oket ett tag till. Tills dess bör vi sluta fokusera på invandrare och istället bygga upp ett kulturellt nätverk bland svenskar på naturligt sätt, genom konst, sociala evenemang, och praktiskt arbete...
Hela resonemanget här.
När bör vi låta välfärdsstaten ta hand om våra medmänniskor och när bör vi sätta stopp och istället stänga dem ute från systemet? Ur ett större perspektiv: Hur bör en civilisation agera när den till sist har blivit sin egen fiende?



Svara med citat

Bokmärken