Fina dikter

[Vinterdis]

En klang som av små violiner
går svag som susning i hassel och björk,
och månen på ängarne skiner,
men skogen är midnattsmörk.
Det skymtar, det svävar som böljande hår,
det dansar på yra eteriska tår.
Ti ta! Ti ta! Ti ta!

Det skymtar som barmar och halsar,
det lyfter på släp som av silke och flor,
det vajar, det viftar och valsar
i nätta, bevingade skor.
Vem är det, som håller sin vindlätta bal
vid midnattens timme i månsilversal?
Ti ta! Ti ta! Titania!

Titania av Gustaf Fröding

[Hräsvälg]

I went to the city
And there I did weep,
Men a-crowin’ like asses,
And livin’ like sheep.
Oh, can’t hold the han’ of my love!
Can’t hold her little white han’!
Yes, I went to the city,
And there I did bitterly cry,
Men out of touch with the Earth,
And with never a glance at the sky.
Oh, can’t hold the han’ of my love!
Can’t hold her pure little han’!

Kenneth Patchen, I Went To The City

[hugo98]

Det är höst nu. Vi vet det. Så varför inte en höstdikt för att riktigt gnida salt i såret...

Jodå. Här är en dikt av finlandssvensken Bertel Gripenberg. Det är ur en svit om fyra dikter kallad "Sol" och här skriver han om höstsolens egenart:

Blygrå är skyn och blågrå är sjön,
blåsten biter i skinnet.
Sommarns hänsovna härlighet
lever endast i minnet.
Gul är skogens begravningsdräkt,
brun är säven vid stranden.
Gul står en strimma i västersky
fjärran vid himlaranden.

Fotsteg rassla bland fallna blad,
hundskall och hornlåt eka.
Långt över mosse och myr och mo
jublande ljuden leka.
Bladen darra för bister vind,
brytas, falla och driva.
Jagande män och jagade djur
ensamma skogar liva.

Höstsol glimtar ur rivna moln,
vattnet och skogen lysa.
Snart är skogen stilla och vit,
snart skola vattnen frysa.
Höstsol, höj dig på himlens valv
några korta sekunder,
lys bedårande, grann och kall
över allt som går under.

Det är som sagt ur en svit på fyra dikter. Hela sviten finns att läsa här, körd på min blogg med topposting så "våren" kommer sist följd av "vinter" men never mind. Ici:

http://lennart-svensson.blogspot.com...penbergs%20sol

[Morfar]

Sonett till rövhålet av Arthur Rimbaud.

Likt en blåröd nejlika, skrynklig och charmant
andas det blygt hopkrupet i mossan som blöts
av kärlek och löper dit sluttningarna möts
mellan vita skinkor, där nere vid dess kant.

Långa vita trådar, som av mjölk, tåras
när en grym sydlig vind tvingar dem tillbaka
över denna småsten, en röd levrad kaka,
tills de förloras där sluttningarna fåras.

I drömmen har min mun ofta slickat det rött;
för min själ, svartsjuk på detta brånande kött
är det ett rödbrunt kärl för tårarnas regn.

Det är olivernas extas, flöjtens drillar
i tuben varifrån himmelsk pralin trillar;
ett feminint Kanaan, ett droppande hägn!

[Adoxa]

Jag sådde några blommor
en för varje vän Jag tror att de var fyra
men särskilt minns jag en
Det blev höst och vinter och blommorna de dog
på våren kom de åter men kvar bara tre stod
Så kom de stora regnet med moln så stora grå
och nästa gång jag såg dem så var de bara två
Sen så kom då solen med allt de ljus den har
och plötsligt står där ensam en liten blomma kvar
Du härdades i solen
du drunknade i regn
En sak är då säker
du är en verklig vän.

[BoundForGlory]

En tro

Allfadern är vår Sol,
Urmodern är vår Jord,
Skaparen vårt folk på vår jord.

Alla vi blöder från samma blod,
Marken vi trampar saknar nation.
Vi måste enas på vårt jordklot,
Bröder och systrar, med en tro.

[Adoremus]

Kalle Sändare skrev en del fina dikter under sin karriär, här är en:

Språngexperiment

Nu hoppar laxen
Nu blommar häggen
Nu lyfter taxen
sitt ben mot väggen
Nu hoppar taxen
Nu blommar väggen
Nu lyfter taxen
sitt ben mot häggen
Nu hoppar väggen
Nu blommar taxen
Nu lyfter häggen
sitt ben mot laxen

[Adoremus]

Passar perfekt i dessa dagar!

Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!"

Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
De snaror ut med hast:
Den höge yngling sade
Ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
En ny Aurora kom;
Från kämpe tjugoårig
Hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
På graven länge se'n,
Och hundraårig mossa
Betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
Förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
Är snart en saga blott.

Dock -- än till sagan lyssnar
Det gamla sagoland,
Och dvärgalåten tystnar
Mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
Den höge anden kvar;
Han är ej död, han blundar,
Hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,
Din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
Din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
Historien dit och lär,
Och svenska äran viger
Sin segerfana där.