Om närståendes problem

[Ingen]

Hade lite svårt att placera denna tråd. Men då vänner kan falla under familj på något plan satte jag den här.


Läser av och till hur vissa här anser att alkoholiserade människor och andra som tappat fotfästet i tillvaron är att betrakta som sämre människor. Samtidigt ser jag att många här ser vikten av att ta hand om varandra i dessa svåra tider.

När man fått upp ögonen på problemet i ens liv är det lättare att strukturera upp ett mål att jobba mot. Men de som fastnat i ett dåligt levnadsmönster samt är väl in i vuxen ålder kan ha svårt att bryta ett destruktivt leverne.

Hur hanterar ni era vänners svårigheter? Låt säga en person som under 10-15 år levt mer eller mindre hemlös och svårt alkoholiserad. Är denna person att betrakta som förlorad? Något som är säkert är att det inte är lätt att hjälpa dessa.


Jag kan inte annat än känna positiva känslor till denna person. Samtidigt som jag sedan en bra tid insett att jag inget kan göra annat än att av och till dricka några öl med denne och prata om tillvaron. Förändra beteendet står utanför min makt.

[Soldyrkaren]

Läser av och till hur vissa här anser att alkoholiserade människor och andra som tappat fotfästet i tillvaron är att betrakta som sämre människor. Samtidigt ser jag att många här ser vikten av att ta hand om varandra i dessa svåra tider.

Jag tror inte jag är ensam om att säga att det handlar nog inte om personen i sig, utan om flaskan som tagit över människan. Det vill säga att alltså det finns människor som har väldiga problem med rusdrycker och att de betraktas som sämre är nog när de går så långt att de kör bil onyktra eller rent ut sagt våldför sig på andra människor som de sjunker i andra människorssyn då de reskerar andras liv för fara.

Givetvis så måste vi hjälpa dessa individer att få bukt på sina problem, dock så är det ofta väldigt djupa spår och minnen, ibland ända tillbaka till barndom etc. Det kan vara väldigt svårt men många vill även kunna leva ett någorlunda bra liv och det finns väldigt många människor som hjälper alkoholiserade personer att ge dem chansen att komma tillrätta, dock så tappar många hoppet för att det tar så lång tid och man måste se på situationen så långsiktligt - förtroenden etc sviker så lätt. Det är många personer som får bukt på problemen, dock så är det nog inte så vanligt att de vanliga a-lagarna som sitter vid parkbänkarna alltid kommer så långt men vanliga personer som halsar i sig lite för ofta hemma tar förhoppningsvis tag i situationen.

[Lodur]

Personligen kan jag känna en viss sympati med uteliggare, alkoholister och människor som har det sämre ställt än mig själv. Att vara utan ett boende innebär en oerhörd utsatthet. Men det är samtidigt svårt att generalisera. Jag känner i varje fall en alkoholist - ej nationell alls - som har misshandlat den kvinna han levt med otaliga gånger. Inför en sådan människa som använder flaskan som ursäkt för att bete sig som ett svin så är jag inte förlåtande på något sätt. Män som misshandlar kvinnor står mycket lågt på min värdeskala och jag kan helt uppriktigt säga att de aldrig kan återfå min respekt.

När det gäller okända nordiska uteliggare, exempelvis, så är jag däremot vänligt inställd, även om man självklart kan vara reserverad. Vårt samhälle driver folk i ruin, både psykologiskt, socialt och ekonomiskt, och detta är en stor tragedi. Så länge personen ifråga inte har gjort sig skyldig till misshandelsbrott och sådant så kan jag känna sympati med dem. Samtidigt har mina livsår i Stockholm antagligen gjort mig en aning cynisk.

Hmm, jag gick antagligen en aning OT här.

[Blåöga]

En missbrukare kan det väl i och för sig vara synd om, men hur skulle det se ut om det lönade sig att vara den som det är synd om. Var och en får ta ansvar för sitt eget liv. Den som vill ta hand om en missbrukare får gärna göra det. För egen del har jag inga problem med att se en pundare bli utslängd från en affär om det är så att denne just har varit där och stulit. Men, lagen tillåter inte en affärsinnehavare att portförbjuda kända tjuvar. I vårt underbara Sverige så är det inga problem att leva livet som missbrukare och tjuv. Det är tack vare svenskarnas dumsnälla inställning till dem som det är synd om.

Ja, jag kan alltså tycka synd om någon som har det svårt, men det fråntar inte personen sitt ansvar för sina handlingar.

[Ingen]

Håller med er helt om det förkastliga i att gömma sitt dåliga beteende bakom ens missbruk. Tex rattfylla och misshandel mm. Bara en sån sak som då folk ber om ursäkt dagen efter en fest då de vart dum i huvet, samt skyller på berusningen. Jag säger alltid åt dem att inte blanda in alkoholen i ursäkten. Det är inte relevant. Det är många som blir på fyllan på fester utan att bete sig illa. En människas beteende kommer från människan själv.

Däremot kan problem bli övermäktiga och resultera i självdestruktivt beteende. Alkohol är bara ett. Matmissbruk kan vara minst lika problematiskt. Finns många sorter. Men kanske måste man bara låta de själva komma underfund med hur de ska komma ur det. Att kliva in å hjälpa är fan inte lätt.

[SannHeder]

Du kan bara dra ett strå till stacken, vem vet om det är det som knäcker kamelens rygg;)
Det är även viktigt att INTE ta på sig för mycket ansvar för andra, dels för ens egen skull, men även då det kan hindra dem att ta sig ur det hela, -det är ju inte deras ansvar måste de tänka om de respekterar dig.

[JohnnyT]

Jag kan omöjligen betrakta alkoliserade individer som sämre människor än de som ej är alkoliserade. Jag har människor i min närhet som har haft alkoholproblem så jag vet en del om hur det där fungerar.

[*Snövit*]

Jag har en ganska närstående person som började dricka från 7 års ålder!!! Sedan har denne hållt på av och till ända fram till 33 års ålder. Ett flertal ggr har jag och denne rykt ihop rejält under supa-perioderna. Men har ändå lyckats att ta sig i kragen med hjälp från mig och hans nära, kära. och verkligen inse det faktum att om det inte slutade så skulle det bli ett ensamt liv för denne.

Jag var med på en s.k anhörighetsvecka på en kurort och det var verkligen intressant och lärorikt även för mig som i stort sett nästan aldrig dricker någonting. Förvisso var jag 16 år då. Men det förändrade mitt sätt att se på de människor vars enda vän tycks finnas nere i flaskbottnen. Men jag tror verkligen på och har sett det bevisat att det går att få hjälp! om man hjälpen vill ha. Den mannen bodde jag tillfälligt med en tid och jag fick då lära känna en helt annan person..någon som vågade släppa fram sitt innersta jag, sina allra sämsta minnen. Någon som växte från och med nu, en liten bit i taget - från den dagen han fyllde sju.

Jag var heller inte gammal då jag faktiskt hur lätt som helst for omkring med en ökänd narkoman utan körkort dessutom. (Ja, min mor är riktigt "blåögd") Då fick jag träffa en man som bodde på en dragig vind med endast en matta som dörr och en tygbit som hängde och slängde som skydd uppspänd mellan fönsterramen. 2 st soffdynor som låg på golvet och mannen satt bredvid helt sönderknarkad!!! Den synen glömmer jag aldrig!

Vem vet!? kanske är det därför jag själv är så vansinnigt rädd för att förlora kontrollen, kanske är det också därför som jag heller inte gillar när min egen man känner för att ta sig några öl..

Jag måste visserligen erkänna att jag tar gärna hellre en omväg då jag ser de typiska a-lagarna som sitter längs gatukanten till övergångställena på sina "förbokade" parkbänkar. Men det har helt andra anledningar till varför jag känner sådant obehag till att ens gå förbi där.

Däremot är jag nog en av få som skulle kunna rota fram min sista krona för att ge den till någon stackars hemlös uteliggare. För där kan jag aldrig passera, utan att känna någon sorg för denne i mitt hjärta!