Rysk nationalism hot mot Europa?

[Gotheric]

Jag är rätt reserverad för sympati till de nationaliströrelser hos våra östra granne. Dessa verkar vara dom huvudsakliga fraktionerna inom den ryska nationella rörelsen: Nationalbolsjeviker, nationalkommunister,nationalsocialister, ortodoxa nationella monarkister samt är väl också varenda parti i Ryssland "nationellt". Det största huvudbry vi borde ha i vår ställning till den ryska nationalismen är dess kulturimperialism. Rysk nationalism har sin utgångspunkt i det ryska imperiet och den ryska kulturen och så gott som alla nationella ryska rörelser vill se ett ny expansion för att införliva olydiga vasalländer. Även Finland och de baltiska länderna skulle ingå i denna kategori. Vill vi verkligen ha ett hungrigt totalitärt och expansionistiskt Ryssland som granne igen? Detta är en fråga vi borde ställa oss innan vi ger oerftertänksamt sympatiskt stöd till de ryska nationaliströrelserna. Faktiskt så har jag märkt att den mest positiva inställning till andra nationer finner man hos Pagan Front(som har stor utbredning i östländerna och Ryssland ) vars stadgar säger ungefär: No Aryan Nation stands above a brother Aryan nation.

[Palnatoke]

Detta är ett ämne som jag kan alldeles för lite om, och jag är således beredd att ändra åsikt i realpolitiska frågor om någon ger mig ny information som förändrar saker och ting, men här är mina två öre i alla fall:

Visst bör vi ha en sund skepsis mot rysk nationalism, då den under historien ofta riktats mot våra baltiska grannstater och Finland. Emellertid frågar jag mig vad alternativet är. Det skulle i så fall vara att stödja Putin, som snarast framstår som ett slags rysk sverigedemokrat i mina ögon.

För min del stöder jag nationalistiska strävanden i vilken nation som helst, inklusive icke-vita sådana. Med nationalistiska regimer som har en vänskaplig inställning till vårt folk kan vi samarbeta, med de som är fientligt inställda till oss eller våra broderländer (exempelvis om Ryssland skulle börja skramla med vapnen mot Finland) kan vi ta konflikten med hjälp av påtryckningar och om nödvändigt krig. Nationalistiska stater kommer, precis som liberala och socialistiska dito, ibland att gå i krig för att främja sina egna intressen (eller mäktiga påtryckargruppers intressen). Sådana konflikter får man ta.

Med detta sagt vill vi definitivt inte ha någon konflikt med Ryssland. Det skulle skada våra intressen något oerhört - se bara på den katastrof som andra världskriget utgjorde. En ny storkonflikt med Ryssland kunde rentav bli den sista spiken i kistan för de nordeuropeiska folken om det skedde vid ett olägligt tillfälle.

Den fråga vi bör ställa oss är således denna: Vilka ryska nationalistiska grupper är mest välvilligt inställda till ett framtida samarbete? Alexander Dugin verkar definitivt vara inställd på ett sådant samarbete, frågan är bara om hans vision överensstämmer med vår, åtminstone till sådan grad att de kan jämkas samman.

Det bästa för oss rent realpolitiskt vore en nära allians med Ryssland. Jag tror att en sådan allians är nödvändig om det europeiska maktblocket ska utgöra en tillräckligt stark motvikt för att avskräcka framtida aggression från Kina (och för att segra ifall de ändå försöker angripa oss).

Problemet är att jag inte vet vilka ryska grupper som skulle vilja ha ett sådant "eurosibiriskt" samarbete - och samtidigt inte har någon vilja att försöka sluka baltstaterna eller Finland. Jag behöver läsa på mer först, om ingen här har lust att upplysa mig med sitt överlägsna kunnande vill säga.

Mitt intryck, utan att ha undersökt saken närmare, är som sagt att Rysslands mainstreampolitiker snarast är att jämföra med sverigedemokrater, dvs ett slags statsnationalister med ett visst (ehuru luddigt) etniskt tänkande. Dessa kanske skulle radikaliseras av sig själva ifall västvärlden blev etniskt medveten.

Hur som helst är det definitivt bättre att söka samarbete mot gemensamma yttre hot (Kina, möjligen även USA beroende på hur världspolitiken utvecklas) än att söka konflikt med ryssarna. Under överskådlig tid behöver vi dem och dem oss.

Frågan är alltså enligt mig snarare vilka ryska nationalister vi bör stödja.

[Gotheric]

Du nämner en hel del bra synpunkter som jag kan hålla med om. Rysk nationalism för ryssar i sig är inte fel, bara att jag har lite svårt att se dom som framtida allierade i deras nuvarande form om de fortsätter sin expansionsvilja. Faktiskt tror jag om RNE, Svart centurion, NBP eller liknande skulle ta makten så är det bara att börja samla in ansökningar till finsk-baltiska frivilligkåren. Jag vill också hellre ha fredliga relationer med Ryssland än som fiende och en nytt högteknologiskt europeiskt storkrig vore ingen trevlig vision. Nu är jag ingen expert på rysk inrikespolitik men har fått uppfattningen om att rysk nationalism är fruktansvärt expansionistisk. Faktiskt kanske Putin ändå är bra ur ett realpolitiskt perspektiv för Europa eftersom han verkar inte helt vara lika mån om den ryska stormaktsnostalgin som revolutionära nationalister/fascister/kommunister och är. Jag tror du har rätt i att det snarare är en fråga om vilka vi ska stödja än att inte ha några relationer alls. Frågan är dock vilka?

Den eurosibiriska visionen hos både New Right och nationalbolsjevikiska visionärer ger uttryck för tycker jag ibland är ganska svårsmält ur ett nationalistiskt perspektiv. Jag är en för ingrodd nationalist och antiimperialist för att ha tilltro till något sådant projekt. Däremot så kan man ju alltid förbättra enigheten och förståelsen mellan europeiska länder.

[Kristofer]

Det intressanta med Ryssland, är att landet var imperialistiskt under tsartiden. Strävan efter en betydelsefull kustremsa i väst och därmed dominans över Östersjöområdet var av yttersta vikt. På liknande sätt expanderade landet i princip ohejdat österut, tills det mötte det gamla kinas gränser. Så vitt jag vet besitter Ryssland än idag landområden som kineserna betraktar historisk sett tillhöra Kina.

När Sovjetunionen bildades upphörde inte denna strävan. Om någonting förstärktes den med en önskan om att sprida kommunismen över hela världen. Inblandning i diverse konflikter hörde till vardagspolitiken.

Situationen idag är komplicerad. På sätt och vis påminner Ryssland numera om tsartiden, samtidigt som Putin tycks styra landet tillbaka mot kommunisttiden. Men jag tror ärligt talat inte att det är hans önskan att återupprätta Sovjetunionen som det en gång var. Det innebär dock inte nödvändigtvis att det potentiella hotet är mindre.

Finland och Baltikum är landområden som till varje pris bör försvaras mot rysk aggression. Att Sverige har nedrustat och gjort hela försvarsmakten till åtlöje hjälper inte precis inför framtida konfliktsituationer. Stalin lär en gång ha uttryckt sig så här: "Hur många infanteridivisioner har påven?" Det citatet summerar Rysslands syn på makt.

Men när det gäller rysk nationalism, är det viktigt att hålla i åtanke att det finns många folkgrupper inom landet Ryssland. Alla är inte etniska ryssar, men likväl folkgrupper som bebott områdena i århundraden. Om jag inte minns fel påpekade Hitler att det inte fanns mer än 40 miljoner etniska ryssar.

[Gotheric]

Men när det gäller rysk nationalism, är det viktigt att hålla i åtanke att det finns många folkgrupper inom landet Ryssland. Alla är inte etniska ryssar, men likväl folkgrupper som bebott områdena i århundraden. Om jag inte minns fel påpekade Hitler att det inte fanns mer än 40 miljoner etniska ryssar.

Jo detta är något jag också funderat på. Vore det inte bättre att understödja mer etnopluralistiska snarare än kulturimperialistiska stömningar i Ryssland om vi från Europa ska ha samarbete med dom? Nu känner jag inte till några sådana i Ryssland dock.

[Schtekaren]

Jo detta är något jag också funderat på. Vore det inte bättre att understödja mer etnopluralistiska snarare än kulturimperialistiska stömningar i Ryssland om vi från Europa ska ha samarbete med dom? Nu känner jag inte till några sådana i Ryssland dock.

Antagligen kommer det heller aldrig att existera, det skulle vara i alltför stor konstrast gentemot det ryska lynnet och de kontemplativa samt traditionalistiska idéerna om "rysk storhet". För den här tesen håller jag två stycken huvudsakliga historiska argument; Imperietradition och livegenskap.

Det ryska imperiet föddes ur en värld av efterspelet till konstantinopels fall, 1453. Världens ortodoxa kristna, som sedan 1054 vart skilda från katolikerna och påven, sökte sig en ny stark stat och en stark autokratisk ledare att efterträda Bysan och Basileus. Det var en roll som mer än gärna togs upp av Ivan III, som hade inlett en aggressiv expansionskampanj i sitt närområde. Hans sonson, Ivan IV kom sedan att befästa Rysslands position som en stormakt genom att utvidga riket på alla kanter, inte minst gentemot mongolerna.

Det essentiella i den ryska imperietraditionen är ryska folket historiskt sett alltid varit totalt underställt tsaren, privata initiv, normavikelser eller egna åsikter är inte att tala om. En tradition som härrör från österut som tillägnats Ryssland genom konstantinopels fall. Den här mentaliteten har givit upphov till att man sätter all sin tilltro till ledaren och man därmed gjort sig beroende av en stark ledare. Starka ledare har historiskt sett bedrivit en högst expansiv policy för att utvidga sina domäner, att göra landet i sig starkare och främja möjligheterna till att kunna hävda sig i världen. Den här policyn har då berättigats med kulturella, nationella eller etniska motiv och den har även utgjort den enda egentliga lyckan för folken, eftersom man i övrigt vart oförmögen till annat kollektivistiskt normbeteende.

Ett känt exempel som i allra högsta grad liknar det ryska är det Kinesiska där Kejsaren var upphöjd till gud och folkets uppgift mer eller mindre vart att tjäna kejsaren. Lustigt nog skulle man kunna säga att det antagligen inte är en slump att båda de här staterna vart utsatta för bolsjevistiska experiment, eftersom hela deras mentalitet och synsätt vart närmast stalinistiskt...

Ivan IV stärkte även livegenskapen i Ryssland genom att med dödsstraff binda subjekten till sin mark, då även folket i städerna blev bundna till sina städer. Det här förstärker dels den autokratiska traditionen om ledaren, men har även givit upphov till en högst militaristisk tradition, jämförbar med Preussens, som även de avskaffade livegenskapen väldigt sent i jämförelse med övriga Europa. Den enda vägen att se världen, enda vägen att kunna göra karriär var genom att bli utskriven till militären och kämpa för fosterlandet. Till följd av det uppkom tidigare än många andra platser en föreställning om fosterlandet som en sammanlänkande och gemenskapsgrundade institution.

Det här står i kontrast med etno-pluralismen på det sätt imperalism leder till assimilering och integration av främmande folkgrupper, vilket så även skett i stor utsträckning i Ryssland/Kina. En rysk etnopluralism skulle härmed endast kunna sträcka sig att inbegripa alla vita folk universiellt sätt, en inställning i sig som jag menar står i kontrast med ett etno-pluralistiskt fundament; Bevarandet av genetiska särarter, vilket i sig inte är möjlighet om man inte förespråkar en konsekvent etno-pluralism där "vita" folkgrupper/raser i största möjliga mån hänger sig åt inbördesavel. En smältdegel bestående av alla "vita" folkgrupper är lika eftertraktat som en smältdegel bestående världens alla folkgrupp.

Till det här kan vi addera den nedärvda imperietraditionen som på intet sätt vart något exklusivt hos aristokratin, som i andra delar av europa, utan snarare folkligt förankrat i allra högsta grad.

Något som vi kan härleda ur det här för Rysslands folks del är kanske det att man är så gott som immuna "parlamentarisk demokrati", precis som i exempelvis Schweiz.

Huruvida det finns endast 40-miljoner etniska ryssar ställer jag mig högst tveksam till, i synnerhet eftersom att man med både med bidrag och tvångsförflyttningar förmått etniska ryssar att bosätta sig österut, därav att exempelvis Turkmenistans befolkning anses bestå av 10-15% etniska ryssar...

[Kristofer]

[...]
Huruvida det finns endast 40-miljoner etniska ryssar ställer jag mig högst tveksam till, i synnerhet eftersom att man med både med bidrag och tvångsförflyttningar förmått etniska ryssar att bosätta sig österut, därav att exempelvis Turkmenistans befolkning anses bestå av 10-15% etniska ryssar...

Du behöver inte ta den siffran alltför allvarligt. Jag tog den från ett av Hitlers tal jag inte har på papper, och inte hittade på nätet. Han kan ha sagt 60 miljoner, eller 80 miljoner. Men essensen var att det absolut inte fanns så många ryssar i Ryssland, som man kan tro om man stirrar sig blind på siffror. Vad själva talet gick ut på är dock lite OT.

[Patrioten]

Jag tror inte att vi någonsin kommer att få uppleva ett ryskt styre som helt faller oss i smaken. Något slags mystrevligt ND/NSF-alternativ i rysk tappning som sträcker ut en hand mot övriga Europa, och som med hjälp av kompromisser och snäll diplomati försöker säkerställa en stabil och fredlig framtid för hela Europa, kan vi nog se oss i skyarna efter. Ryssland kan liknas vid en knarkare hög på PCP som, i ett permanent tillstånd av kollektiva vanföreställningar om ett icke existerande yttre hot utövat av västeuropeiska stater, när som helst kan snedtända och ta en hel del människor och nationer med sig i fallet. Kombinationen ett nationellt arv i form av en nation med potential för stormaktsambitioner, en nedärvd mentalitet hos den styrande makten som präglas av storhetsvansinne, och ett folk präglat av en slavmentalitet gör tillsammans att jag inte har allt för stora förhoppningar inför framtiden om att Ryssland ska vara vår "vän" i öst någon längre tid.

[Kristofer]

Jag tror inte att vi någonsin kommer att få uppleva ett ryskt styre som helt faller oss i smaken. Något slags mystrevligt ND/NSF-alternativ i rysk tappning som sträcker ut en hand mot övriga Europa, och som med hjälp av kompromisser och snäll diplomati försöker säkerställa en stabil och fredlig framtid för hela Europa, kan vi nog se oss i skyarna efter. Ryssland kan liknas vid en knarkare hög på PCP som, i ett permanent tillstånd av kollektiva vanföreställningar om ett icke existerande yttre hot utövat av västeuropeiska stater, när som helst kan snedtända och ta en hel del människor och nationer med sig i fallet. Kombinationen ett nationellt arv i form av en nation med potential för stormaktsambitioner, en nedärvd mentalitet hos den styrande makten som präglas av storhetsvansinne, och ett folk präglat av en slavmentalitet gör tillsammans att jag inte har allt för stora förhoppningar inför framtiden om att Ryssland ska vara vår "vän" i öst någon längre tid.


Intressant påpekande. När man tänker på Ryssland - jätten i öst - måste man inse att landet har enorma möjligheter. Till ytan är det världens största land och förfogar över enorma naturtillgångar, allt från olja till barrskog. Denna potential omtalades redan på 1800-talet (om inte tidigare). Ändå har landet alltid varit något efterblivet, med enorma klasskillnader under tsartiden, vilka fick nya former under kommunisttiden, och som har återuppstått nu under Putin.

Trots att kommunismen var tänkt att skilja sig markant från tsarväldet, bestod tanken om Rysslands överhöghet och "rätt" att erövra nya territorier. Största skillnaden är förmodligen att Sovjetunionen ansåg det vara deras rätteliga plikt att sprida kommunismen. Men det skedde alltid med Ryssland i centrum, trots att kommunismen är oerhört kulturdestruktiv.

Även jag befarar att Ryssland är som ett förlorat barn. Trots all potential landet förfogar över, händer ingenting direkt positivt med utvecklingen. Visst är det bättre med Putin än Stalin, men ryska folket får inte del av landets tillgångar och miljontals ryssar lever under odrägliga förhållanden. Trots alla möjligheter stirrar "landet" girigt utåt. Om tillfället gavs tvivlar jag inte en sekund på att Ryssland skulle ta tillbaka Sovjetunionens gamla gränser. Faktiskt skulle det förmodligen gå längre än så. Men ryssarna har enorma problem, och folk super ihjäl sig i mängder. Den dag Europa tar tillbaka sin heder, nationalismen sprider sig och de nyligen etablerade "rättsstaterna" återigen blir nationalstater, kan man förmoda att det är Ryssland som är den stora fienden i öst. Precis som under tsartiden, och precis som under kommunismen.

[Gotheric]

Antagligen kommer det heller aldrig att existera, det skulle vara i alltför stor konstrast gentemot det ryska lynnet och de kontemplativa samt traditionalistiska idéerna om "rysk storhet". För den här tesen håller jag två stycken huvudsakliga historiska argument; Imperietradition och livegenskap.

Det ryska imperiet föddes ur en värld av efterspelet till konstantinopels fall, 1453. Världens ortodoxa kristna, som sedan 1054 vart skilda från katolikerna och påven, sökte sig en ny stark stat och en stark autokratisk ledare att efterträda Bysan och Basileus. Det var en roll som mer än gärna togs upp av Ivan III, som hade inlett en aggressiv expansionskampanj i sitt närområde. Hans sonson, Ivan IV kom sedan att befästa Rysslands position som en stormakt genom att utvidga riket på alla kanter, inte minst gentemot mongolerna.

Det essentiella i den ryska imperietraditionen är ryska folket historiskt sett alltid varit totalt underställt tsaren, privata initiv, normavikelser eller egna åsikter är inte att tala om. En tradition som härrör från österut som tillägnats Ryssland genom konstantinopels fall. Den här mentaliteten har givit upphov till att man sätter all sin tilltro till ledaren och man därmed gjort sig beroende av en stark ledare. Starka ledare har historiskt sett bedrivit en högst expansiv policy för att utvidga sina domäner, att göra landet i sig starkare och främja möjligheterna till att kunna hävda sig i världen. Den här policyn har då berättigats med kulturella, nationella eller etniska motiv och den har även utgjort den enda egentliga lyckan för folken, eftersom man i övrigt vart oförmögen till annat kollektivistiskt normbeteende.

Ett känt exempel som i allra högsta grad liknar det ryska är det Kinesiska där Kejsaren var upphöjd till gud och folkets uppgift mer eller mindre vart att tjäna kejsaren. Lustigt nog skulle man kunna säga att det antagligen inte är en slump att båda de här staterna vart utsatta för bolsjevistiska experiment, eftersom hela deras mentalitet och synsätt vart närmast stalinistiskt...

Ivan IV stärkte även livegenskapen i Ryssland genom att med dödsstraff binda subjekten till sin mark, då även folket i städerna blev bundna till sina städer. Det här förstärker dels den autokratiska traditionen om ledaren, men har även givit upphov till en högst militaristisk tradition, jämförbar med Preussens, som även de avskaffade livegenskapen väldigt sent i jämförelse med övriga Europa. Den enda vägen att se världen, enda vägen att kunna göra karriär var genom att bli utskriven till militären och kämpa för fosterlandet. Till följd av det uppkom tidigare än många andra platser en föreställning om fosterlandet som en sammanlänkande och gemenskapsgrundade institution.

Det här står i kontrast med etno-pluralismen på det sätt imperalism leder till assimilering och integration av främmande folkgrupper, vilket så även skett i stor utsträckning i Ryssland/Kina. En rysk etnopluralism skulle härmed endast kunna sträcka sig att inbegripa alla vita folk universiellt sätt, en inställning i sig som jag menar står i kontrast med ett etno-pluralistiskt fundament; Bevarandet av genetiska särarter, vilket i sig inte är möjlighet om man inte förespråkar en konsekvent etno-pluralism där "vita" folkgrupper/raser i största möjliga mån hänger sig åt inbördesavel. En smältdegel bestående av alla "vita" folkgrupper är lika eftertraktat som en smältdegel bestående världens alla folkgrupp.

Till det här kan vi addera den nedärvda imperietraditionen som på intet sätt vart något exklusivt hos aristokratin, som i andra delar av europa, utan snarare folkligt förankrat i allra högsta grad.

Något som vi kan härleda ur det här för Rysslands folks del är kanske det att man är så gott som immuna "parlamentarisk demokrati", precis som i exempelvis Schweiz.

Huruvida det finns endast 40-miljoner etniska ryssar ställer jag mig högst tveksam till, i synnerhet eftersom att man med både med bidrag och tvångsförflyttningar förmått etniska ryssar att bosätta sig österut, därav att exempelvis Turkmenistans befolkning anses bestå av 10-15% etniska ryssar...

Du har rätt i allt detta. Men dock så finns det även mer regionala och ursprungliga etniska identiteter i Ryssland. Jag tror inte direkt på att vi inom en snar framtid, även efter ett nationellt uppvakanande i Europa, kommer få se en rysk inrikespolitik som kommer ligga oss helt i smaken. Europas realtion med Ryssland borde vara vänlighet i stålhandske. Jag tror att Ryssland skulle kunna "intergreras" som ett europeiskt land(beror dock vad vad man menar med "Ryssland"). Att Ryssland blir mer och mer västlikt behöver inte nödvändigtvis vara dåligt. Många ryssar ser sig som européer, och i valet mellan deras förflutna och hur dom skulle kunna arta sig i framtiden kan man alltid spekulera i. Men på sätt och vis borde man ur ett geopolitiskt perspektiv välkomna Ryssland till den europeiska gemenskapen av nationella stater i vänskapligt förbund, men på Europas villkor(alltså att de kan ängna sig åt militärimperialism eller dyl). Väljer dom en annan väg (eller snarare dom tvingas välja väg genom någon ny militärjunta) så får de räkna med att Europa och det nationella väst inte kommer stödja eller tolerera dom. Rysslands patriotiska imperialister är iaf inte enligt mitt tycke de vi borde stödja. Snarare så verkar "eurosibiristerna" vara det mest hyfsade alternativet för Ryssland både ur deras och vår synpunkt. Däremot så finnas det tankeströmningar inom denna rörelse som skulle vilja se en union av Europa och Ryssland, vilket inte vore särskillt önskvärt för oss nationsvänner. Ryssland är och förblir en väldigt klurig fråga. Det finns en hednisk etnonationell rörelse/kultur i Ryssland som verkar ha en del samnationalistiska likheter och är värd vårt stöd enligt min synpunkt (hur omfattande den är vet jag inte men knappast stor i dagsläget).

[Schtekaren]

Du har rätt i allt detta. Men dock så finns det även mer regionala och ursprungliga etniska identiteter i Ryssland. Jag tror inte direkt på att vi inom en snar framtid, även efter ett nationellt uppvakanande i Europa, kommer få se en rysk inrikespolitik som kommer ligga oss helt i smaken. Europas realtion med Ryssland borde vara vänlighet i stålhandske. Jag tror att Ryssland skulle kunna "intergreras" som ett europeiskt land(beror dock vad vad man menar med "Ryssland"). Att Ryssland blir mer och mer västlikt behöver inte nödvändigtvis vara dåligt. Många ryssar ser sig som européer, och i valet mellan deras förflutna och hur dom skulle kunna arta sig i framtiden kan man alltid spekulera i. Men på sätt och vis borde man ur ett geopolitiskt perspektiv välkomna Ryssland till den europeiska gemenskapen av nationella stater i vänskapligt förbund, men på Europas villkor(alltså att de kan ängna sig åt militärimperialism eller dyl). Väljer dom en annan väg (eller snarare dom tvingas välja väg genom någon ny militärjunta) så får de räkna med att Europa och det nationella väst inte kommer stödja eller tolerera dom. Rysslands patriotiska imperialister är iaf inte enligt mitt tycke de vi borde stödja. Snarare så verkar "eurosibiristerna" vara det mest hyfsade alternativet för Ryssland både ur deras och vår synpunkt. Däremot så finnas det tankeströmningar inom denna rörelse som skulle vilja se en union av Europa och Ryssland, vilket inte vore särskillt önskvärt för oss nationsvänner. Ryssland är och förblir en väldigt klurig fråga. Det finns en hednisk etnonationell rörelse/kultur i Ryssland som verkar ha en del samnationalistiska likheter och är värd vårt stöd enligt min synpunkt (hur omfattande den är vet jag inte men knappast stor i dagsläget).

Min styrka häri ligger inte i att jag är alltför besutten i vilka etniskt medvetna rörelser som idag verkar i Ryssland, snarare i vetskapen om en i allra högsta grad levande historia. De gånger Ryssland har närmat sig västerlandet har det skett uteslutande på militära grunder, om det så vart Ivan IVs eller Tsar Peters moderniseringar av krigsmakten eller genom en militär koalition mot en europeisk stat, såsom skedde under Napoleonkrigen. Iövrigt har det närmaste Ryssland kommit Europa vart Katarina den storas deklaration 1762 efter sitt tillträde att Ryssland är Europeiskt, men så talade hon även i egenskap av tyskättling och inte primärt ryska, vilket även kan ha underblåst av hennes fascination för upplysningsprojektet. Men bortsett från det här och några mindre ekonomiska reformer i början av 1900-talet, som att tillåta franska investerare och lätta på livegenskapen har man på intet sätt visat någon som helst vilja att integreras med Europa, på annat sätt än att framträda som europas hegemon.

Frågan är om det ens vore önskvärt med att införliva Ryssland och det stora antal minoriteter som Ryssland inbegriper? Ens det "europeiska Ryssland"(väster om Uralbergen, en avgränsning som faktiskt en Svensk gjort...) inbegriper mig veterligen ett numeröst antal identiteter. Såsom jag ser det torde det snarare ligga i vårt intresse med en splittring av det ryska väldet, alienering mellan de olika grupperna som det inbegriper för att på så sätt främja en implosionsrisk(eller möjlighet?) då vi enkelt räkna ut Ryssland ur världspolitiken.

Kom ihåg att individer tenderar att handla primärt utifrån historiska exempel och inte utifrån andras rationella resonemang, därav kommer Ryssland alltid så länge det finns en rysk identitet att utgöra ett hot gentemot västerlandet. Jag ser överhuvudtaget inget i att vinna på att tolerera ett ryskt välde i framtiden, gör du?

[Gotheric]

Min styrka häri ligger inte i att jag är alltför besutten i vilka etniskt medvetna rörelser som idag verkar i Ryssland, snarare i vetskapen om en i allra högsta grad levande historia. De gånger Ryssland har närmat sig västerlandet har det skett uteslutande på militära grunder, om det så vart Ivan IVs eller Tsar Peters moderniseringar av krigsmakten eller genom en militär koalition mot en europeisk stat, såsom skedde under Napoleonkrigen. Iövrigt har det närmaste Ryssland kommit Europa vart Katarina den storas deklaration 1762 efter sitt tillträde att Ryssland är Europeiskt, men så talade hon även i egenskap av tyskättling och inte primärt ryska, vilket även kan ha underblåst av hennes fascination för upplysningsprojektet. Men bortsett från det här och några mindre ekonomiska reformer i början av 1900-talet, som att tillåta franska investerare och lätta på livegenskapen har man på intet sätt visat någon som helst vilja att integreras med Europa, på annat sätt än att framträda som europas hegemon.

Frågan är om det ens vore önskvärt med att införliva Ryssland och det stora antal minoriteter som Ryssland inbegriper? Ens det "europeiska Ryssland"(väster om Uralbergen, en avgränsning som faktiskt en Svensk gjort...) inbegriper mig veterligen ett numeröst antal identiteter. Såsom jag ser det torde det snarare ligga i vårt intresse med en splittring av det ryska väldet, alienering mellan de olika grupperna som det inbegriper för att på så sätt främja en implosionsrisk(eller möjlighet?) då vi enkelt räkna ut Ryssland ur världspolitiken.

Kom ihåg att individer tenderar att handla primärt utifrån historiska exempel och inte utifrån andras rationella resonemang, därav kommer Ryssland alltid så länge det finns en rysk identitet att utgöra ett hot gentemot västerlandet. Jag ser överhuvudtaget inget i att vinna på att tolerera ett ryskt välde i framtiden, gör du?

Självklart vore ett etniskt uppdelat Ryssland i mindre nationer vara att föredra över allt annat. Men ovanstående resonemang utgick mest från en situation liknande den idag förutom att Europas kärnländer börjat driva en gemensam nationalistisk politik. Ur en pannationalistisk, entopluralistisk eller samanationalistisk synpunkt så borde Ryssland delas upp en en rad mindre nationer och detta ser jag värt att stödja ur vårt perskeptiv som svenska och europeiska nationalister/identitärer både realpolitiskt och ideologiskt. Men jag tror inte det kommer att bli fallet inom en snar framtid och den nationalistiska trenden i Ryssland (alltså inom dess olika rörelser) så går det i motsatt riktning. Själv tänker jag mer i stil med balanserande.

[Traditionalist]

På vilket sätt svenska nationalister kan stödja ryska nationalister annat än ideologiskt och moraliskt vet jag ej. Finns nog inga större utrymmen.

Rysk nationalism är väl inte mer annorlunda än andra europeiska nationalismer; "Ryssland åt ryssarna", "ryssarna i Ryssland" och dylikt. Sen är ju ryssarna inte precis provinsialistiskt lagda som i Skandinavien, utan anser att landet och folket bär på en stor historia och tradition som inte kan förminskas. Ryssar ser sig som européer i samma utsträckning som svenskarna gör det.

I rysk politisk teori gör man dock skillnad på nationalism och patriotism, och även om 99.9% av ryssarna är patrioter är de inte nödvändigtvis nationalister. Patriotism är lojaliteten till staten genom tjänstgöring för den, och som schektaren skrev har det sitt ursprung häri:
"Ivan IV stärkte även livegenskapen i Ryssland genom att med dödsstraff binda subjekten till sin mark, då även folket i städerna blev bundna till sina städer. Det här förstärker dels den autokratiska traditionen om ledaren, men har även givit upphov till en högst militaristisk tradition, jämförbar med Preussens, som även de avskaffade livegenskapen väldigt sent i jämförelse med övriga Europa. Den enda vägen att se världen, enda vägen att kunna göra karriär var genom att bli utskriven till militären och kämpa för fosterlandet. Till följd av det uppkom tidigare än många andra platser en föreställning om fosterlandet som en sammanlänkande och gemenskapsgrundade institution."

Gällande rysk kollektivism och böjande för statsmakten, så är det relativt. Ryssar kan starta upplopp över rena bagateller (t.ex i början på 2006, p.g.a vodkabrist. Stor humor), och det finns en frihetstradition sedan länge i det landet, och alla ryssar var heller inte livegna från Ivan IV t.o.m 1868. Imperiets expansion gjordes med kossacker, nybyggare i skogarna och andra äventyrare, som på intet sätt hade ett slavliknande förhållande till staten. Vi i Sverige ska nog akta oss för att göra paralleller till andra folks eventuella slavmentalitet, och obligatoriska svenska begrepp som "lagom", "myspys" och dylikt dravel som genomsyrar vår socialiserade natur är relativt okända i ryssens tankevärld. Liksom svensken förr i tiden så är det som så, att när ryssen får en idé, skall den genomföras noggrant till sin logiska slutsats. Även politiska idéer.

RYSSLAND KONTRA VÄST/EUROPA
En riktigt svår fråga, bl.a för att den är så hypotetisk. Den förutsätter ett Europa av självständiga nationer, d.v.s en utveckling som är motsatsen till den vi ser idag (politisk union och integrering i stora byråkratiska system; sovjetisering). Det troliga är i vilket fall som helst att Ryska federationen upplöses i år, liksom tidigare Jugoslavien, så då får de som önskar en rysk fragmentering en sådan.