Visa fullständig version : Vår demokrati och deras
Kanske det största konsensus som råder i Sverige, och i västvärlden i allmänhet, är att vara "för demokrati". Samtidigt definieras begreppet sällan klart, och olika grupper har uppenbart olika uppfattningar.
Inom den utomparlamentariska (frihetliga) vänstern anser man sig vara för demokrati, samtidigt som åsiktsmotståndares yttrandefrihet väger lätt. Istället menar man kortfattat att de största problemen med dagens "borgerliga demokrati" är att den A) inte gäller den ekonomiska sfären och B) inte är tillräckligt omfattande/direkt/decentraliserad
I liberala kretsar påstår man sig ofta vara en benhård försvarare av yttrandefriheten, samtidigt som man stödjer t ex lagstiftningen om Hets mot folkgrupp. Man anser vidare att "samhället"/demokratin inte ska vara överordnad äganderätten.
Hur ska identitärer och nationalister idag förhålla sig till demokratibegreppet?
Känt är att vi i Sverige och Norden har en stark tradition av en decentraliserad makt och principer som kan kallas demokratiska. Samtidigt är det uppenbart för oss alla att dagens parlamentariska system inte fungerar.
Ska vi helt överge demokratibegreppet för att det blivit så förknippat med individualism och liberalism, eller ska vi peka på existerande demokratier i nordens och europas historia?
Ganska ofta ser jag en inkonsekvens vad gäller yttrandefriheten, där man å ena sidan kritiserar Hollywood, Pride, porr och annat, men å andra sidan utan vidare fördömer lagstiftningen om Hets mot folkgrupp.
Man kan även peka på saker som att en majoritet av befolkningen tycks vara emot massinvandring eller andra fenomen man är motståndare till, samtidigt som man aldrig skulle ha majoritetsargumentet som förevändning för att andra pöbelaktiga åsikter och vanor är något att förespråka.
Hur går vi vidare? Vad tycker vi om yttrandefrihet, äganderätt och parlamentarism? Vad ingår i demokratibegreppet?
Bra trådstart.
För mig, som inte skulle bli särskilt förnärmad om någon kallade mig identitär, är styrelseskick alltid underordnade 1) folket och kulturen och 2) tidens politiska klimat. Vissa tider kan kräva centralisering och andra decentralisering. Exempelvis är det förstnämnda tänkbart i krigstid, och det sistnämnda i fredstid.
Det är just det som jag anser gör världsåskådningen överlägsen alla -ismer, som låter sig fjättras av olika politiska och ekonomiska system. Vi måste ställa oss över dem och se på dem som medel, inte mål, för ett högre syfte - antagna endast med förståelse för tidernas krav.
Hur förhålla sig till demokrati? Alain de Benoist har, i en ypperlig text om demokratibegreppet, redogjort för den tidiga demokratin och den moderna, parlamentariska - vad som skiljer dem åt, o s v. Det som är alldeles uppenbart, är att den senare, representativa demokratin, som i grund och botten är konform och mjuktotalitär, innebär att folket inte besitter någon som helst möjlighet att styra över sitt öde. Istället indoktrineras medborgarna, medelst den rådande hegemonin, samhällsstrukturer, massmedia, osynliga förbud, dagis, skola, etc; och man låter dem välja mellan två helt enhetliga alternativ, ett högerblock och ett vänsterblock. De kan möjligtvis skilja sig något i småpolitiska frågor, såsom förhållandet till a-kassan eller privatisering av sjukvården, men i de stora frågorna som mångkultur, yttrandefrihet, HBT, feminism, osv., är det helt och hållet konsensus som råder. Demokrati - eller sant folkstyre - fungerar inte i åsiktslikformiga massamhällen där massmedia bestämmer vad som ska och inte ska diskuteras och fokuseras på inför exempelvis ett riksdagsval.
Ska vi ha med demokratin att göra, så måste vi ha förståelse för dels demokratibegreppet i sig, vad demokrati är, och dels varför den moderna "demokratin" inte fungerar, eller varför den inte ens kan kallas demokrati i någon egentlig mening - vilket jag till viss del utredde ovan. Folkstyret måste i s f, enligt mig, efterlikna den äldre demokratin, som tillät alla fria män, icke-barbarer med rätt att bära vapen (och som sålunda kan ta hand om sig själva, försvara sig och sina familjer, och som följaktligen äger kroppslig och själslig suveränitet), att delta i samhällets politiska affärer. Dock måste det, som jag ser det, vara en direktdemokrati och endast utspela sig på lokal nivå - det vill säga i mindre samhällskonstellationer, i bästa fall så små att anonymitet inte förekommer. Jag skulle också vilja se att alla barn hemskolas och att man fullkomligt avskaffar skolsystemet - detta för att undvika att de styrande uppfostrar barnen och för att motverka konformitet, vilket skulle ödelägga all mening med att överhuvudtaget ha någon demokrati.
Det är viktigt att förstå, att demokrati endast fungerar i 1) mindre samhällen, 2) där det finns en naturligt framvuxen kultur (alltså inte en massa artificiella subkulturer), och 3) där män och kvinnor är starka och självständiga.
Jag låter andra funderingar vänta tills diskussionen kommer igång. Tack för mig.
Länk till de Benoists text:
http://home.alphalink.com.au/~radnat/debenoist/alain14.html
För mig, som inte skulle bli särskilt förnärmad om någon kallade mig identitär, är styrelseskick alltid underordnade 1) folket och kulturen och 2) tidens politiska klimat. Vissa tider kan kräva centralisering och andra decentralisering. Exempelvis är det förstnämnda tänkbart i krigstid, och det sistnämnda i fredstid.
Det är just det som jag anser gör världsåskådningen överlägsen alla -ismer, som låter sig fjättras av olika politiska och ekonomiska system. Vi måste ställa oss över dem och se på dem som medel, inte mål, för ett högre syfte - antagna endast med förståelse för tidernas krav.
Intressant resonemang. Det innebär alltså att det är irrelevant att värdera "demokrati" som ett styrelseskick som är bra eller dåligt?
[...]
Ska vi ha med demokratin att göra, så måste vi ha förståelse för dels demokratibegreppet i sig, vad demokrati är, och dels varför den moderna "demokratin" inte fungerar, eller varför den inte ens kan kallas demokrati i någon egentlig mening - vilket jag till viss del utredde ovan. Folkstyret måste i s f, enligt mig, efterlikna den äldre demokratin, som tillät alla fria män, icke-barbarer med rätt att bära vapen (och som sålunda kan ta hand om sig själva, försvara sig och sina familjer, och som följaktligen äger kroppslig och själslig suveränitet), att delta i samhällets politiska affärer. Dock måste det, som jag ser det, vara en direktdemokrati och endast utspela sig på lokal nivå - det vill säga i mindre samhällskonstellationer, i bästa fall så små att anonymitet inte förekommer.
Enig.
Jag skulle också vilja se att alla barn hemskolas och att man fullkomligt avskaffar skolsystemet - detta för att undvika att de styrande uppfostrar barnen och för att motverka konformitet, vilket skulle ödelägga all mening med att överhuvudtaget ha någon demokrati.
Jag förstår din poäng, men jag tror inte att det är något positivt att isolera barn i hemmen. Jag är inte emot samarbete och organisering i sig, utan tror att den fungerar småskaligt och i etniskt och någorlunda socialt homogena samhällen som du skriver nedan.
Diskussionen kring staten är intressant. Hur ska vi ställa oss till den idag? Ska vi försöka isolera oss i egna samhällen?
Jag har tidigare inte sett den svenska staten som "förlorad", men gör det i allt större utsträckning. Samtidigt bär det mig emot att bli åsiktsmässigt allierad med nyliberaler, anarkister och andra statshatare, som kanske snarare är emot organisering och solidaritet i sig än den nuvarande formen.
Det är viktigt att förstå, att demokrati endast fungerar i 1) mindre samhällen, 2) där det finns en naturligt framvuxen kultur (alltså inte en massa artificiella subkulturer), och 3) där män och kvinnor är starka och självständiga.
Jag låter andra funderingar vänta tills diskussionen kommer igång. Tack för mig.
Länk till de Benoists text:
http://home.alphalink.com.au/~radnat/debenoist/alain14.html
Tack, ska läsa den så snart jag hinner. Vi skulle för övrigt behöva en fransk-svensk översättare för att sprida sånahär texter. Det blir inge bra att översätta en fransk text från engelska.
Demokrati är värd att försvara på lokal nivå - om man förstår begreppet som att människor har konkret inflytande över sin egen närmiljö och sådant som rör dem själva. På nationell nivå är den alltid illusorisk.
Tror någon till exempel på allvar att nuvarande invandringstryck hade upprätthållits om varje enskilt samhälle som skulle ta emot invandrare fick välja hur många, och när det skulle bli stopp? Där krävs en tvingande och självgod stat, som skiter i sina invånare. Vilket, ironiskt nog, är en konsekvens av den parlamentariska demokratin (även om motsvarande beteende finns i samtliga moderna statsskick, där kommunismen är det extremaste exemplet).
Med detta sagt går det förstås inte att återgå till förmoderna styrelseskick hur som helst, där centralmaktens formellt absoluta överhöghet i alla fall i normalfallet modererades av både tradition och lokala/regionala strukturer och lägre auktoriteter. Någon typ av motsvarighet borde dock gå att ordna. Modellen bör vara att man stärker statens auktoritet i frågor som rör den själv och där den har rätt att ställa krav på sina medborgare, till exempel när det gäller försvar, rättsskipning och annat som svårligen kan organiseras väl på en lokal nivå, och samtidigt stärker lokalsamhällets självstyre vad gäller sådant som staten inte har möjlighet eller intresse av att intervenera i på ett meningsfullt sätt.
Då får man både den moderna nationalstatens effektivitet och styrka där den behövs, och det lokala samfundets självkännedom och sociala relationer där de bättre kan göra sig gällande. Exceptionella individer kan då komma till tals på bägge nivåerna. Sedan blir det givetvis inga vattentäta skott, och frågan om parlamentarismen har vi inte ens börjat beröra. Men som orientering tror jag rätt mycket på ovanstående - det är i varje fall att föredra framför anarkistiska idiotfantasier om helautonoma kollektiv, liksom den nuvarande totalitära demokratins ideologiska splittring av, och kontroll över, mänskliga relationer.
Viktig fråga du tar upp. Själv har jag funderat på detta 25 år innan jag redde ut demokratibegreppet i min bok Demokrati socialistisk eller frihetlig (www.arjuna.se) Denna bok är den som sedan 1950-talet hårdast kritiserar svensk demokrati.
Har nu kommit fram till att "germansk demokrati" är bäst.