benvolio
2007-07-29, 19:54
http://youtube.com/watch?v=PvZYLQKJZ2s
http://youtube.com/watch?v=shrpLgoUIjQ
http://youtube.com/watch?v=WKZt6nPrKJQ
http://youtube.com/watch?v=6GTeIMmkxw0
http://z.about.com/d/musiced/1/0/4/8/webern.jpg
Det är få namn inom musiken, eller någon konstart överhuvudtaget, som blivit ett sådan långlivad och välanvänd kliche som Anton Webern. Inte bara i recensioner av konstmusik, utan även jazz, elektronmusik och t.o.m. folkmusik är det ständigt Webern som står som jämförelse så fort ett verk eller något avsnitt innehåller många pauser eller består av korta, avskilda klanggrupper. Och visst var Webern en av musikhistoriens mest kortfattade och tystlåtna gestalter, såväl privat som i sina verk.
Hans tidiga verk är främst påverkade av Beethoven och Schubert. De har ingen särskilt utpräglad egenart och ganska lite intresse har visats för dessa överhuvudtaget. Men i och med hans studier för Arnold Schönberg skedde en drastisk stilförändring, utan någon egentlig övergångsperiod.
Hans mogna verk kan sägas ha en del konceptuellt gemensamt med romantiken. Det nervöst utrycksfulla, "sköra" uttrycket, det obrutna "samtalet" mellan olika stämmor i ständig tematisk utveckling utan några enkla melodier, växlingarna mellan olika extrema sinnesstämningar med ständiga ändringar i tempo, dynamik och instrumentation delar han med sina mer konventionella företrädare.
Men när de gärna utryckte sig i mycket långa former, drog ut övergångar och klimax till sin maximala längd och omgav det med en präktig, glittrande inramning, skalade Webern av nästan allt. Istället för långa stegringar över flera minuter, som i så mycket romantisk musik, kunde en emotionell ansats bestå av en enda stegrande fras, och klimaxet bestå av ett enda korthugget ackord. Romantikens drama och känslosvall reducerat till sin minsta möjliga omfattning.
Men Weberns strävan efter renhet, "destillering" av utrycket slutande inte där. Han bröt nästan av alla band till konventionell, sångbar melodik med sin nya utrycksform, som kom att benämnas punktmusik. Klangblocken "svävade" utan några andra relationer än det dramatiska, helt åtskilda från varandra. Bara ibland förekom några envist upprepade tonhöjder eller sammanhängande följder av närliggande toner. Styckena var alltid mycket korta, men också nästan alltid med tvära kast inom varje sats.
Då och då försökte han sig på att skriva för full orkester. Han skrev också en mängd "sånger", de flesta till tyska romantiska diktare, i ett försök att utveckla den tyska traditionen av solosånger till instrumentalackompanjemang. Men det var när Webern skrev för små grupper av andra instrument, och framförallt stråkar, som hans egenart verkligen kom fram.
Med sina många olika speltekniker och utomordentliga möjligheter till små nyanser i utrycket av en enkel ton, var stråkinstrumenten perfekta för hans nyskapande. Så är också hans verk för stråkinstrument hans mest spelade. I en enda sats, som sällan är längre än en minut, kunde alla de olika spelsätt som är möjliga på stråkinstrumenten användas, och ofta bara på en enda ton.
Hans verk under denna tid väckte stor internationell uppmärksamhet, inte minst i Sverige där det tidigt skedde konserter med flera av hans verk, och de diskuterades flitigt i musikkretsar. Det fanns dock få direkta imitatörer, egentligen inga fram tills på 50-talet, och även de äldre kompositörer som påverkades av honom visade i princip inga sådana tendenser förrän dess.
Det bör sägas att Webern lär ha påverkats en del av musik från Japan och Kina, där det finns en del musikformer som har ett liknande förhållande till tystnader, "enskilda" klanger och drastiska klangvariationer, och som synnerligen uppmärksammades bland intellektuella i Europa på den här tiden. Även haiku-diktningen, Japans mycket kortfattade poesi, och deras förhållande till andra konstformer lär ha gjort ett visst intryck. Ändå såg Webern sin musikform definitivt som en del av den europeiska klassiska traditionen. Han influerades djupt av renässansens och medeltida kompositörers utforskande av musikaliska formler som inversion och baklängesvändning, liksom av Bach's experiment med det samma.
Webern spenderade hela sitt vuxna liv i Österrike, till skillnad från många andra radikala tonsättare som flyttade till västra Europa eller USA under nazitiden. Hans musik uppskattades inte av deras kulturexperter, och mer eller mindre förbjöds, fast han lyckades uppenbarligen få den framförd ändå.
Och trots det lär han ha uttalat sig mycket positivt om Hitler flera gånger, om hans nödvändighet för att motstå en brittisk ockupation, som han såg som ett fruktansvärt hot. Intressant nog har den enda längre biografi om Webern jag läst inte alls berört detta ämne, så det finns en del att reda ut.
Mot slutet så var Webern kanske på väg att gå mot en mer konventionell stil. Han började använda små fragment av tydliga melodier och harmoniföljder, fast den punktmusikaliska formen - eller formlösheten - dominerade helheten. Allt avbröts dock då han sköts till döds med ett enda skott av en amerikansk soldat 1945, utanför sin bostad när han gått ut för att röka.
Det torde märkas bara av min beskrivning att Weberns musik inte är något för alla, eller för vilka lyssnarsituationer som helst. Faktum är att man nog kan säga, för lyssnaren och lyssningens omständigheter, att Weberns musik är bland den mest krävande musik som någonsin gjorts!
Tycker ni att ni får ut någonting av att lyssna på klippen ovan kan jag rekommendera resten - hela hans samlade produktion tar bara knappt 3 timmar, och är inte särskilt svår att få tag på. Stråkkvartetterna rekommenderas dock speciellt.
http://en.wikipedia.org/wiki/Anton_Webern
http://www.antonwebern.com
http://youtube.com/watch?v=shrpLgoUIjQ
http://youtube.com/watch?v=WKZt6nPrKJQ
http://youtube.com/watch?v=6GTeIMmkxw0
http://z.about.com/d/musiced/1/0/4/8/webern.jpg
Det är få namn inom musiken, eller någon konstart överhuvudtaget, som blivit ett sådan långlivad och välanvänd kliche som Anton Webern. Inte bara i recensioner av konstmusik, utan även jazz, elektronmusik och t.o.m. folkmusik är det ständigt Webern som står som jämförelse så fort ett verk eller något avsnitt innehåller många pauser eller består av korta, avskilda klanggrupper. Och visst var Webern en av musikhistoriens mest kortfattade och tystlåtna gestalter, såväl privat som i sina verk.
Hans tidiga verk är främst påverkade av Beethoven och Schubert. De har ingen särskilt utpräglad egenart och ganska lite intresse har visats för dessa överhuvudtaget. Men i och med hans studier för Arnold Schönberg skedde en drastisk stilförändring, utan någon egentlig övergångsperiod.
Hans mogna verk kan sägas ha en del konceptuellt gemensamt med romantiken. Det nervöst utrycksfulla, "sköra" uttrycket, det obrutna "samtalet" mellan olika stämmor i ständig tematisk utveckling utan några enkla melodier, växlingarna mellan olika extrema sinnesstämningar med ständiga ändringar i tempo, dynamik och instrumentation delar han med sina mer konventionella företrädare.
Men när de gärna utryckte sig i mycket långa former, drog ut övergångar och klimax till sin maximala längd och omgav det med en präktig, glittrande inramning, skalade Webern av nästan allt. Istället för långa stegringar över flera minuter, som i så mycket romantisk musik, kunde en emotionell ansats bestå av en enda stegrande fras, och klimaxet bestå av ett enda korthugget ackord. Romantikens drama och känslosvall reducerat till sin minsta möjliga omfattning.
Men Weberns strävan efter renhet, "destillering" av utrycket slutande inte där. Han bröt nästan av alla band till konventionell, sångbar melodik med sin nya utrycksform, som kom att benämnas punktmusik. Klangblocken "svävade" utan några andra relationer än det dramatiska, helt åtskilda från varandra. Bara ibland förekom några envist upprepade tonhöjder eller sammanhängande följder av närliggande toner. Styckena var alltid mycket korta, men också nästan alltid med tvära kast inom varje sats.
Då och då försökte han sig på att skriva för full orkester. Han skrev också en mängd "sånger", de flesta till tyska romantiska diktare, i ett försök att utveckla den tyska traditionen av solosånger till instrumentalackompanjemang. Men det var när Webern skrev för små grupper av andra instrument, och framförallt stråkar, som hans egenart verkligen kom fram.
Med sina många olika speltekniker och utomordentliga möjligheter till små nyanser i utrycket av en enkel ton, var stråkinstrumenten perfekta för hans nyskapande. Så är också hans verk för stråkinstrument hans mest spelade. I en enda sats, som sällan är längre än en minut, kunde alla de olika spelsätt som är möjliga på stråkinstrumenten användas, och ofta bara på en enda ton.
Hans verk under denna tid väckte stor internationell uppmärksamhet, inte minst i Sverige där det tidigt skedde konserter med flera av hans verk, och de diskuterades flitigt i musikkretsar. Det fanns dock få direkta imitatörer, egentligen inga fram tills på 50-talet, och även de äldre kompositörer som påverkades av honom visade i princip inga sådana tendenser förrän dess.
Det bör sägas att Webern lär ha påverkats en del av musik från Japan och Kina, där det finns en del musikformer som har ett liknande förhållande till tystnader, "enskilda" klanger och drastiska klangvariationer, och som synnerligen uppmärksammades bland intellektuella i Europa på den här tiden. Även haiku-diktningen, Japans mycket kortfattade poesi, och deras förhållande till andra konstformer lär ha gjort ett visst intryck. Ändå såg Webern sin musikform definitivt som en del av den europeiska klassiska traditionen. Han influerades djupt av renässansens och medeltida kompositörers utforskande av musikaliska formler som inversion och baklängesvändning, liksom av Bach's experiment med det samma.
Webern spenderade hela sitt vuxna liv i Österrike, till skillnad från många andra radikala tonsättare som flyttade till västra Europa eller USA under nazitiden. Hans musik uppskattades inte av deras kulturexperter, och mer eller mindre förbjöds, fast han lyckades uppenbarligen få den framförd ändå.
Och trots det lär han ha uttalat sig mycket positivt om Hitler flera gånger, om hans nödvändighet för att motstå en brittisk ockupation, som han såg som ett fruktansvärt hot. Intressant nog har den enda längre biografi om Webern jag läst inte alls berört detta ämne, så det finns en del att reda ut.
Mot slutet så var Webern kanske på väg att gå mot en mer konventionell stil. Han började använda små fragment av tydliga melodier och harmoniföljder, fast den punktmusikaliska formen - eller formlösheten - dominerade helheten. Allt avbröts dock då han sköts till döds med ett enda skott av en amerikansk soldat 1945, utanför sin bostad när han gått ut för att röka.
Det torde märkas bara av min beskrivning att Weberns musik inte är något för alla, eller för vilka lyssnarsituationer som helst. Faktum är att man nog kan säga, för lyssnaren och lyssningens omständigheter, att Weberns musik är bland den mest krävande musik som någonsin gjorts!
Tycker ni att ni får ut någonting av att lyssna på klippen ovan kan jag rekommendera resten - hela hans samlade produktion tar bara knappt 3 timmar, och är inte särskilt svår att få tag på. Stråkkvartetterna rekommenderas dock speciellt.
http://en.wikipedia.org/wiki/Anton_Webern
http://www.antonwebern.com